Karl XII

Karl XII (1682–1718) var kung av Sverige från 1697 till sin död. Han efterträdde sin far Karl XI redan som femtonåring och förklarades myndig samma år. Större delen av hans regeringstid präglades av stora nordiska kriget, där Sverige stod mot Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland.

Efter tidiga framgångar, bland annat vid Narva år 1700, ledde han under flera år fälttåg i Polen och Ryssland. Nederlaget vid Poltava 1709 blev en vändpunkt. Kungen tog därefter sin tillflykt till det osmanska riket och återvände till svenskt område först 1714. Han stupade vid belägringen av Fredriksten i Norge 1718. Hans gestalt har sedan dess varit föremål för både beundran och skarp kritik i historieskrivningen.

De egenhändiga breven, utgivna 1893, ger en mer personlig bild av kungen än krönikorna. De visar hur han skrev när han själv höll i pennan, långt från Stockholm och ofta mitt under krigen.