Sida 26
1 8 EN VINTER I SODERN.
Liksom man pa Piazza S. Marco har illusionen af att befinna sig i en sal, sa har man pa gatorna illusionen af att ga genom tranga korridorer. Man tycker hela tiden att man ar inomhus. AUt bidrager till denna illusion: det tranga utrymmet, de oppna bodarna och standen, som breda ut sina varor anda ned pa stenlaggningen och hvilkas agare sta utanfor dorrarna och prata med hvarandra fran horn till horn, de barhufvade kvinnorna, den daliga luften, oset fran mat, friikt och gronsaker, kokade i dorren eller ute pa gatan, sorlet, sangen, — det ar endast undantagsvis som venetianaren icke sjunger, — hela den egendomliga pragel, som det rorliga, vimlande lifvet besitter. De aro alltid sa ogenerade, dessa manniskor, som om de befunno sig hemma hos sig, icke pa en offentlig plats. I det ena gathornet angar en stor kittel, i det andra sitter en kvinna och syr eller skalar potates, har leka ett par smapojkar ta fast mellan benen pa de promenerande, dar kommer en smutsig venetianare med ett kalhufvud i handen och skriker som om han hade ett helt lass till salu, man blir yr i hufvudet af allt detta larm, och har man sa gatt kors och tvars och rundt och vindt nagra timmar i den villsamma labyrinten vet man icke hvar man befinner sig, — endast att det ar nagonstades i den besynnerliga stad, som heter Venezia.
For framlingen som kommer pa ett kortare besok, forefaller det som om Venezias befolk-
Källa: Internet Archive ·