Sida 34
26
EN VINTER I SODERN.
det dock, och i det varma soUjuset ar det sommargronska fer nordbon. Utefter vagarne som slingra sig uppfor bergen, sta de hoga stenmurarna kladda med murgron, men sa lamna murarna plats for en hack af rosenbuskar med blom och knopp, stora, doftande rosor, som ingen frost vidrort, och knoppar som annu tackas af det grona fodret och skola sla ut till julen. Man gar hogre upp, vander sig om och kastar en blick ofver landskapet, som ligger nedanfor lik en stor, gronskande arena, inom sin horisont af vagiga berg. Dar nere, pa botten af Arnodalen, ser man Firenze med sina torn och kupoler, holjda i en blaaktig sloja, och rundt omkring stiga bergen upp med mjuka, boljande linier, med violetta fargskiftningar, Ijusare och Ijusare upp emot horisonten, tills de slutligen smalta samman med himmelens bla, och man vore frestad att taga de langst aflagsna topparna for nagra latta solskyar. Och det Ijusa tocken, som lagrat sig ofver detta landskap, ar icke den nordliga vinterns tocken^ det ar ett blanande soldis, dallrande af varme och Ijus.
FIvad som ar det utmarkande for de italienska staderna, ar att de alia hafva en utpraglad, saregen karakter. Annars ar det for det mesta sa, att har man sett en stad i ett land har man sett dem alia ; det vasentliga, sjalfva skaplynnet ar ungefar det samma, skiljaktigheterna framtrada 'blott i detaljerna. Sa icke i Italien; dar bevarar annu hvar stad prageln fran den tid,
Källa: Internet Archive ·