Sida 78
IV. Linnés fosterländska resor
saken förlorad, då baronen och sekreteraren bådo mig nämna rummet ungefärligen, hvaråt jag tyckt mig nedlagt pungen, det jag ock gjorde; men den fula rutan ville inte slå, utan drog rutan åt en hel motsatt sida, och ändtligen, sedan både sekretern och vi alla voro trötta vid rutan och jag vid henne mest ledsen, stannade sekretern på en hel annan sida af fältet, sägande, att om pungen icke vore der, så vore ogörligt för honom säga stället. Jag bjöd icke till att söka därefter, emedan det icke var detta håll, derest jag tyckte mig lagt pungen, men baron Oxenstjerna lade sig likväl på jorden att söka, då han fick ned ett finger och drog upp den lilla torfven, under hvilken dukaterna lågo. Således slog rutan rätt den gången och skänkte mig de penningar, jag eljest förlorat. Detta är res facti. Får jag se några stycken dylika exempel, så måste jag väl tro, det jag icke vill; ty det är helt annat med magneten och attraktionen emellan jern och jern; men att en hasselkvist skall säga mig rikare metaller, det samtycka hvarken våra utvärtes eller invärtes sinnen, så att jag väl ännu icke tror rutan, dock vill jag icke flera gånger gå med henne vad om lika många dukater.
*
Källa: Project Runeberg ·