Sida 12
arn tycka om att höra roliga historier, för sorgliga ha de icke synnerligt behag. Lifvet består dock icke af bara roliga stunder. Det har äfven sina sorgsna. Sorg och glädje teckna hvar sin del af lifvets skuggor och dagrar. Hvad vi i allmänhet tycka är ledsamt, är att skiljas ifrån dem vi älska, men så blir det mycket större glädje då man återförenas.
Sjöman Vigert hade en snäll och bra hustru och två små Flickan hette Lotta och gossens namn var Robert. Vigert fick för det mesta vara ute p in, ITbland var han borta hela två år i sender. När han så kom hem, stannade han blott några få veckor, och måste sedan ut igen att kämpa med storm och sjö. Men lika glad Lotta var då pappa kom hem från sin långa sjöresa, lika ledsamt tyckte hon det var, när han åter måste bort. Då gick hon och räknade dagarne, och niär dagen för afresan kom, var lilla Lotta utom sig af sorg. Men det kunde icke hjelpas. >Söta lilla far res inte ifrån oss», bad Lotta så vackert. »Både bror och jag ska vara så snälla, om du stannar hemma hos oss, Ja, res inte ifrån oss, gör inte det.>
»Min lilla flicka», återtog sjömannen, »far skulle nog gerna vilja stanna hemma hos er, men han måste ut på sjön, ty annars fick hvarken mor eller du och icke lille bror heller något till mat, då ni vore hungriga, och det vore ju bra ledsamt, eller hur?»
Jo, det tyckte nog Lotta förstås, men hon undrade ändå, om inte Gud kunde ge både mamma och henne sjelf och lille bror kligt med mat, utan att far behöfde fara ifrån dem. Dock, när hon hörde, att hvar och en måste arbeta i sitt kall, och att detta vore Guds anordning, måste shon låta sig nöja, hur mycket det än sved i hennes lilla barnahjerta, då hon tänkte på den långa skiljsmessan.
Vigert hade lagt sina kläder och hvad han behöfde för resan i sin lilla sjömanskoffert, och så bar det af ner till stationen. Hit fingo barnen följa med för att säga sitt sista farväl. Lilla Robert såg helt belåten ut, då far än en gång tog honom i sina starka armar och kysste honom på kinden. Men Lotta stod bredvid och grät. Lyckligtvis är barnasorgen dock icke så lång, och snart torkade äfven Lotta sina tårar och blef hurtig och glad igen. Hon hjelpte sin mamma att se om lille bror och så talade hon om för honom hur roligt det skulle bli, när far kom tillbaka från sin långa sjöresa. Hvar morgon och qväll bad Lotta så barnsligt och innerligt, att Gud skulle bevara deras snälle, gode far. Och hvar gång det blåste dugtigt, trodde hon att det var farligt på sjön, och hon tänkte på far och anbefalde honom särskildt i Guds beskydd. Och Gud hörde barnabönen.
Efter två långa år kom bref från fadren, att han om fjorton dagar skulle komma hem igen. Lotta hade under tiden blifvit stora flickan och lilla Robert hade lärt sig att både tala och gå, och nu räknade barnen: »I dag är det bara tretton dagar mor», sade Lotta dagen efter brefyvets ankomst. Morgonen derefter hann hon knappt få sina ögon öppna, förrän hon utropade: »Nu är det bara tolf, mamma» Och så räknade hon ända till sista dagen. Då vaknade hon, innan solen gick upp. >»Mor», ropade hon, »i dag kommer far, i dag kommer far», och lille Robert sade efter så godt han kunde: »Moj, i da” tommel faj».
Och så kom han, och od glädjen högt i tak; han hade så många roliga saker med sig hem och så många märkvärdiga berättelser att förtälja. Lotta satt på hans ena knä och Robert på det andra och lyssnade med häpnad och undran till allt hvad han hade att omtala från främmande länder och folk. Han hade varit i både Japan och Kina, der alla små barn hade sneda ögon, och i Indien, der menniskorna voro bruna till färgen och der de dyrkade afgudar och kastade små barn i Gangesfloden såsom offer åt gudarne, Och Lotta och Robert tröttnade aldrig att höra på. De tyckte så synd om de små hednabarnen, som icke fått lära sig bedja till Gud och icke kände vännen för andra vänner. Så bådo de Gud hjelpa de fattiga hedningarna, och Robert han ville blifva »mitonäl», och Lotta ville också hjelpa till så godt hon kunde. Och det voro de vissa om, att när de blefvo stora skulle de följa med far på hans sjöresor, och när de då kommo till Indien, Japan eller Kina, skulle de tala om för alla barn de träffade, att Jesus var kommen att frälsa dem och göra dem alla så lyckliga. Det kan väl hända, att de icke få följa far, men ingen kan dock veta, om icke lille Robert med tiden blir missionär.
Källa: Internet Archive ·