Sida 16
— 10 —
Vår gamle Maz.
r tio år sedan lefde en hund med namnet Max, hvars porträtt vi här lemna. Hans ” historia är denna:
Alldeles uthungrad anträffades han af en snäll gosse, som förde honom med sig hem. Gossen sprang med tårar i ögonen till föräldrarne och bad att hunden måtte få stanna för att få sig mat. Han fick stanna. Men ack, huru eländig såg han icke ut! Hans sidor voro fulla af sår, liksom hade de blifvit slagna med en taggig käpp; hans fötter och ben voro betäckta af gyttja, hans kloka svarta ögon uttryckte en sådan sorg, att det kom barnen att gråta, der de stodo i en ring omkring hunden, fulla af medlidande. Han fick stanna öfver natten i tvättstugan, der han också fick tillräckligt med mat. Nästa morgon hviftade han så vänligt med svansen, men såg ännu så modfäld ut, att man ej hade hjerta att köra bort honom. Snart blef han dock frisk och stark och visade på ett synnerligt sätt sin tacksamhet för den godhet han rönt. Han vaktade huset, han vaktade hönsen, han vaktade allt som hörde till gården. Men det bästa af allt var att han dagligen följde barnen till skolan och hemtade dem äfven hem derifrån. På ett ställe af deras väg måste de gå öfver en mycket befaren gata. Max förstod hvad som då måste göras. Han gick så klokt bredvid de små vid kanten af stenläggningen, och om han såg en vagn komma, brukade han skälla och springa omkring dem, som om de varit en flock får, samt tillät dem icke att gå öfver gatan, förr än vägen var fri. Under det han sålunda höll dem tillsammans, brukade han gå med dem öfver gatan och springa så muntert förut, tills de kommo till skolan. Derefter återvände han långsamt hem med ett utseende af mycken belåtenhet.
»Max, det är tid att hemta barnen», brukade modren säga — och inom kort visste han timman, då de skulle återvända, och behöfde ingen påminnelse att hemta dem.
Då det så passade, bar han deras matkorg, stundom också deras stora paraply i munnen.
En gång låg den äldsta af flickorna sjuk, och under det långsamma tillfrisknandet, då modren var ute och syskonen i skolan, utgjorde Max ofta hennes kära sällskap. Hon orkade ej läsa, boken hade fallit på golfvet, men hon talade sakta med Max, strök hans lurfviga hufvud och han betraktade henne med sina kloka ögon och tycktes vilja säga: »Fastän jag blott är en hund, förstår jag dock hvad tillgifvenhet vill säga.»
Efter några år blef det emellertid sorg för barnen, ty Max dog hastigt och de sörjde alla sin vän och lekkamrat,
»Vi skola försöka att vara lika punktliga som vår käre gamle Max var», brukade de ofta säga, då de blefvo skickade ett ärende.
00
Källa: Internet Archive ·