Barnens Bilderbok II

Ett par latmaskar.

ågon har sagt, att ett metspö har en metmask i ena ändan och en — latmask i den andra, Detta påstående torde icke innehålla så litet sanning, äfven om man der vid lag liksom om mycket annat kan säga: "ingen regel utan undantag'. Att Janne Nyvall och Aron Wallén icke voro flitiga utan snarare kunde riknas till latmaskarnas antal, våga vi påstå, ehuru vi icke vilja frånkänna dem de goda egenskaper de derjemte möjligen kunde hafva. Emellertid voro de mycket goda vänner och följde troget hvarandra både till skolan, och när de hade något annat för sig.

Janne Nyvall var son till en tegelslagare, och Arons fader arrenderade den lilla qvarnen, som låg strax invid tegelbruket. Nyvall var ett par år äldre än Aron. Derföre var han den som bestämde, hvad de skulle hafva för sig, och Aron sprang med, såsom Jannes vapendragare, och tyckte att allt hvad Janne föreslog och gjorde var förträffligt. Om somrarne gingo båda gossarne i tegelbruket och Janne hade 37 öre och Aron 25 öre om dagen. Detta var dock blott vid de tillfällen, då takteglet sköts från torkladorna till ugnen för att brännas, hvarvid gossarne användes såsom langare. Deremellan gingo de i socknens folkskola. Men så hände sig ibland, att de skolkade och visade sig vara små latmaskar. Aron var en mästare i konsten att fånga flugor och maskar till fiskbete, och när de gingo till det så kallade »aborrstället>, hade de en gammal träask, hvilken fordom användts till smörask, full med metmaskar och flugor. Aborrstället var en djup jöl i ån, några bösshåll från qvarnen, Der nappade det alltid bra, och både aborrar, mörtar, sarfvar och löjor funnos der rikligt.

Der, på en kullhuggen trästam, kunde gossarne sitta hela dagar, och lika tysta de voro, medan de gåfvo akt på flötet, om något »napp» bestods dem, lika högljudt uttryckte de sin fröjd, då någon mört eller aborre var enfaldig nog att nappa på ”kroken och sålunda lät sig fångas. Nu hände sig en söndag, att de båda gossarne, i stället för att gå till kyrkan, begåfvo sig till »aborrstället>. Detta var illa gjordt af dem. Och de visste det äfven, ty Arons gudfruktiga moder hade sagt sin gosse, att Gud ville, det alla skulle helga hans dag. "Dessutom hade hon berättat för Aron om ett par gossar, som blefvo olyckliga för det de en söndag hade rott ut att fiska. Deras ökstock hade nemligen stjelpt omkull, så att de små sabbatsbrytarne föllo i ån och ömkligen omkommo.

Samvetet talade högt hos Aron, men han nedtystade det och följde med sin kamrat. Och snart hade de båda gossarne i den sköna, varma sommarmorgonen glömt all tanke på Herrens bud och tyckte sig nu hafva ofantligt roligt. Bra nappade det också, och flere dugtiga aborrar drogo de upp och lade i den medförda stenkrukan.

Jag skall sänka flötet ännu mer>, sade Janne, »ty de stora fiskarne gå på djupare vatten».

> Nej, nu gjorde du dumt>, yttrade Aron, då de på en lång stund icke erhållit ett enda napp.

»'Tyst — nu nappar det», ”hviskade Janne i det flötet drogs ned under vattnet. Det var ett hiskligt napp! Hela metspöet var nära att dragas ur hans händer. Men han drog det sakta till sig. »Det måtte vara en mycket stor fisk, ty han var så tung att få upp i vattenbrynet», utropade han. Men när de ändtligen fått upp "sitt byte, utstötte de båda gossarne på en gång ett rop af förskräckelse. Gud hade uppenbarligen velat ”straffa dem för deras olydnad och "sabhbatsbrott, tänkte de, i det de mente att en förfärligt tjock orm hade fastnat på kroken, och sprungo i vild förfiran från stället. Hemkommen till sin moder, grät Aron och berättade hela den hemska historien samt bad om förlåtelse för sin olydnad. Vid närmare undersökning var det emellertid icke någon orm, som nappat på metkroken utan en stor ål. Men det onda samvetet och medvetandet derom, att gossarne gjort orätt, skrämde upp dem. Från den dagen läto Janne och Aron fiskarne vara i fred på Herrens dag.