Sida 44
ff — ASEA
Barndomsvännerna.
et var icke första gången i dag, som Janne och Greta träffades vid brunnen, der de hemtade
vatten. Nej visst icke, der träffades de hvar dag, och de hade alltid något att berätta hvar- 2 andra. De voro ju grannbarn — goda vänner — ja rigtigt goda vänner. Inte hade Greta något roligt, som hon icke ville att Janne skulle få del af — och fick Janne något, som fröjdade hans lilla hjerta, delade han gerna sin fröjd med Greta. I dag hade han något att berätta, som rigtigt slog Greta med häpnad och beundran. -
»Vet du hvad, Greta», sade Janne och stälde sig bredbent framför henne med en min så vigtig, som hade han något rätt märkvärdigt att förkunna.
»Vet du hvad, du?»
>Nej, inte vet jag någonting», svarade Greta i sin enfald; men att hon nu skulle få veta någonting det var hon viss på. Derför stälde hon sig framför Janne och höll vattenkrukan med begge händerna bakom ryggen.
»IHar din lille bror, Hans, fått en tand?» frågade hon. dj
>Å nej, värre var det», sade Janne. >»Kalle kom hem i går från mötet, klädd i full uniformo, .
»År han rigtig musikant nu?» frågade Greta.
>Jo, jo men du, och han är så grant klädd, att inte har jag sett någon bättre, och ingen general och inte sjelfva kungen kan vara härligare. Vet du, Greta, på armarne har Kalle fullt med breda gula band — så här breda>, tillade han och angaf bredden med tummen och pekfingret — >och så har han band på kragen och på ryggen, och jag tror bestämt att han är lika hög som en general — och så blåser han så vackert på sitt instrument.> Greta föll i den törsta förundran öfver Kalles obegripligt stora framgång. Men det var icke nog med detta. Ännu märkvärdigare saker hade Janne att förkunna. Kalle hade skurit honom en pilpipa, hvilken hade lika vackra toner som en flöjt. Den var rigtigt ihålig och hade rigtigt munstycke, som en klarinett och 8 små runda hål för fingrarne — så, att man kunde spela en hel oktav. Janne hade redan lärt sig spela hälften af en liten vacker visa, och om pilpipan ej sprack sönder skulle han snart lära sig andra hälften också. »Och vet du, Greta, när jag blir stor», fortsatte Janne, »det vill säga inom 2 år — när jag blir 12 år, så får jag också gå in vid musiken.»
>Ar det möjligt, och blir du då lika grann som Kalle», frågade Greta med yttersta häpnad och förundran.
>Jo jo men du, svarade Janne, och såg mycket belåten ut.
»Då vill du väl aldrig leka med mig mer>, sporde Greta nedslagen, vid tanken på den stora skilnad som skulle uppstå emellan dem.
» Åh jo, det vill jag nog ändå», förklarade Janne nedlåtet.
Och Janne kom verkligen till musiken, men den härlighet han drömde om blef så lagom stor. Han blef snart en helt annan gosse än den tid, då han vid brunnen hemtade vatten till sin mor och icke sjelf visste bättre medel att släcka törsten med, än det friska, klara brunnsvattnet. Både Kalle och Janne Palm började nemligen förstöra sig genom starka drycker. De blefvo skickliga musikanter. men mås'e genom oordentligt och eupigt lefverne snart taga afsked från regementet. Under tiden hade Greta vuxit upp till stora flickan och var borta i tjenst. Jannes mor var död och den enda menniska på jorden, som fortfarande brydde sig om den stackars Janne — var hans barndoms lekkamrat och vän, Greta. Hon sörjde öfver att han blifvit en sådan slarf, men hon kunde ingenting göra utom det, att hon hjertligen bad Gud för honom och det gjorde hon ihållande och länge, och slutligen hade hon glädjen erfara bönhörelse, i det hon fick spörja att Janne kommit till besinning, lagt bort den förderfliga drycken och blifvit en bra och dugtig karl. Och vid underrättelsen härom kände hon sig lika glåd, som då hon i sin barndoms dagar lyssnade till Jannes roliga berättelser under vattenhemtningen vid brunnen.
Källa: Internet Archive ·
