Sida 46
Ingeborgs dröm.
illa Ingeborg längtade storligen efter den fröjdefulla julen. När det led mot slutet af No-
vember, började hon räkna veckorna, och kort derpå dagarne, Hon visste på förhand, att
hon skulle få många roliga julklappar. Hvarken hennes morbror, kommissarien, eller far-
bror Gustaf, eller morbror Claes skulle glömma henne — det visste hon så väl, så väl. Pappa
hade hon hört hela hösten tala om dåliga tider och ledsamheter i affärsverlden, men hvad hade
väl allt detta att skaffa med julklapparna? Nog skulle hon äfven få några af honom. Hvad me-
ning skulle han eljest hafva med att kalla henne för sin lilla »solstråle»? Och mamma sedan! Många gånger om dagen kallade hon Ingeborg för »sin lilla skatt».
>Är jag inte mammas lilla katt?> frågade Ingeborg — hon sade katt i stället för skatt, ända sedan hon var liten,
»Jo, visst är du min lilla skatt>, sade modren och kysste sin älskling.
»Då är jag viss, att du ger mig många julklappar», utropade den lilla yrhättan och slog sina små knubbiga armar om modrens hals.
Så kom då iändtligen dagen för Ingeborgs längtan och hopp. Både farbröder och morbröder åto julgröten i hennes föräldrars hem, En stor klädkorg bars in, alldeles fullproppad med paket — det ena med påskrifter lustigare än det andra. O, der voro så många roliga ting, som kommo på Ingeborgs lott, att hon oupphörligt skrek af idel förtjusning.
Pappa tyckte att hon var en rigtig liten bråkstake. Mamma kallade henne en yrhätta, som icke en minut hade ro att sitta stilla.
Morbröderna och farbröderna logo åt hennes lifliga utrop. Ja, Ingeborg var så lycklig som en mammas lilla skatt någonsin kunde vara, och lekkamraten, den trogne Tom, delade hennes fröjd.
Dock, all jordisk fröjd har sitt slut och så gick det äfven för liten Ingeborg. När det började lida mot sena qvällen, blef hon sömnig och slumrade slutligen in på en soffa och Tom lade sig nedanför, som en trogen väktare; men äfven han tog sig en liten tupplur. Hvad han drömde, är ej godt att säga; men Ingeborg såg i drömmen alla sina härligheter flyga i luften. Stora guttaperkagubbar tittade så lustigt på henne; morbröderna och farbröderna såg bon tydligt lägga in penningar i hennes nya engelska sparbössa. Hennes bästa docka red i fullt galopp på den nya, appelkastade trähästen. ”Trollgubben hoppade med utsträckta armar ur sin trånga ask, trumman fög i luften och pinnarne slogo af sig sjelfva den ena larmhvirfyeln efter den andra. Noaks ark med alla djuren sväfvade på lätta moln. Elefanten och små grisarne — tillverkade af Lotta i köket af pepparkaksdeg — sprungo om hvarandra och trädockan, som skulle föreställa herde, hade ett grufligt besvär att med sitt träsvärd hålla dem i styr. Gunghästen sprang så förtvifladt, som ville han hinna ända till solen, innan julottan vore slut, och hopptåget slingrade sig som en orm för att hejda en ful gubbe, hvilken satt på en boll — så att han ej skulle stupa på näsan, — »Barnens Bilderbok» susade förbi med ett par små flickor på permen, och en liten pudel med hisklig pels af hvit bomull skälde, som om tjufvar ville taga bort alla leksakerna. Så sömnig var Ingeborg och så inne i sin dröm, att hon icke ens kände då Johanna, sköterskan, tog henne i famn och bar in henne och lade henne i lilla sängen i barnkammaren. Men då julmorgonen randades och kyrkklockornas rena silfvertoner förkunnade, att församlingen fick komma i Guds hus för att höra englasången, samt sjunga »var helsad sköna morgonstund!» då vaknade Ingeborg och följde med föräldrarne i kyrkan, och vid julljusens sken sjöng äfven hon om Jesus, Herren i Davids stad, och när hon hörde berättelsen om herdarne vid Betlehem, och englarnes helsning: »si jag bådar eder stor glädje» — då tyckte Ingeborg att detta var dock julens största fröjdeämne,
Källa: Internet Archive ·
