Barometern 1861

108

af beskattningen engång till verkställighet så är det, derest den drabbar inkomsten, icke svårt att säga hvilka inkomster böra beskattas, för att den skall blifva rättvis. Den bör drabba alla enskilta utan undantag. Först då när detta inträffat, bidrager hvarochen till statens underhåll i förhållande till „det skydd och de fördelar han i samhället åtnjuter".

Det visar sig bäst hvart beskattningens uttaxerande efter grundkapitalet leder, om man uppmärksamt till slut följer ins. förslag häruti. Grundkapitalets värde vid jordegendomar, skulle nemligen enligt hans projekt bestämmas af det pris till hvilket hvarje senast blifvit försåld. Huru orättvist skatten på sådant sätt blefve fördelad är lätt att inse. Priset på en vara, den må sedan vara hvilken som helst, bestämmes af förhållandet mellan anbud och efterfrågan. I hvilket olika förhållande till hvarandra på skilda orter och skilda tider dessa båda stå vet enhvar. Man behöfver också icke synnerlig erfarenhet för att ha sett lägenheter, belägna i hvarandras granskap och gifvande ungefär samma afkastning, betalas med högst olika priser. Vore då beskattningen efter saluvärdet rättvis?

Äfven om ins. beskattningsteori vore rigtig, hvilket den icke är, så skulle vi icke kunna dela hans åsigt att all fast egendom borde bära en skatt lika itor som den hvilken nu tynger på en del af jorden. Detta vore med andra ord att flerdubbla de nu på vårt land tyngande skatterna, och de äro nog höga förut. Vi ha i en föregående nummer visat att den andel med hvilken jorden bidrager till statens och kommunens underhåll stiger till öfver trettio procent af netto-inkomsten. Denna i och för sig sjelf dryga beskattning förhöjes ännu genom sin ojemna fördelning, så att den på vissa ställen är omöjlig alt utgöra. Fördelades skatten jemt på alla inkomster, så utgjorde den i alla fall troligen en högre procent af dessa än inkomst-taxan i något land. Den behöfver således ingalunda höjas.

Att enligt br H:s förslag statens inkomster skulle fördubblas är onekligt, men vore detta så önskvärdt? Det är vanligen icke till det allmännas båtnad, att staten erhåller medel att öfver höfvan förstora sina attributioner. Man bör härvidlag noga påminna sig, att ju mera staten kan göra för medborgarne, desto mindre kunna de sjelfva sörja för sig. Man bör äfven hafva klart för sig att de medel staten nedlägger på företag, hvilka icke absolut höra till dess befogenhet, vanligen med större framgång skulle användts af enskilta, och att dessutom ofta de fördelar hvilka staten meddelar tillfalla blott några få — på allas bekostnad. Någon skatteförhöjning är derför, äfven om den vore möjlig, icke önskvärd. Det kan väl vara fallet alt staten nu icke har medel att verkställa åtskilligt hörande till dess befogenhet, men så länge utgifter göras för sådant som egentligen hörer till den enskilta verksamheten, så måste besparingarnes metod anses böra ha företrädet framför de förökade skatternas.

På grund af ofvanstående blifver vårt yrkande om skatteregleringen: att den direkta skatten så vidt möjligt är utgår efter netto inkomsten och att ingen förhöjning af dess belopp eger rum.

Inkomstskatten är, som vi förut nämnt, den enda efter hvilken det ur teoretisk synpunkt är möjligt att rättvist fördela de för samhällets bestånd nödiga utgifter. Att den icke blifvit allmännare införd än hittills varit fallet, härrör af två orsaker. För det första har finansvetenskapen först på senare tider utbildat sig; äfven hafva folken förut icke haft så mycken rätt att deltaga i bestämmandet af hvad staten egentligen borde gifva ut som nu. Detta har verkat att statsmännens sträfvande länge bestått uti alt söka anskaffa medel åt styrelsen, utan att de så noga fästat sig

vid hvarifrån dessa tagits. Har staten pengar så är landet rikt, hette det, och dermed var saken slut. Den andra och numera väsentligaste orsaken som fördröjt inkomst-taxans införande, har varit svårigheten att noga bestämma hvars och ens inkomster. Man har dock funnit åtskilliga medel att på grund af vissa bestämningar någotsånär approximera dessa. Inkomst-taxan har också der den blifvit införd visat sig verka mindre ojemt än de förut existerande, på andra grunder utgående, taxorna. Det är att förmoda det man framdeles skall ännu bättre lyckas att åstadkomma full rättvisa häri, om också man aldrig kan förhindra smärre orig-tigheter. En nationalekonom, vi påminna oss nu ej hvilken, säger ganska träffande: att skatternas fördelning endast efter den verkliga inkomsten är ett ideal, hvilket vi aldrig kunna uppnå, men till hvilket vi oupphörligt kunna närma oss.

Äfven i Finland kunde man utan tvifvel komma idealet närmare än nu fallet är. Detta skulle ske derigenom att jorden befriades från de den ensamt åliggande prestationer till enskiltas tjenst, hållskjuts, m. m. och att de, som åtnjuta fördelen af dessa, finge betala kostnaderna derföre, derigenom att fabrikanter, industriidkare, bruksegare m. fl. finge, jemte all jord, deltaga i utskyldernas erläggande i proportion af den årliga inkomsten. Man finge då visserligen företaga en ny mätning af jorden i hela landet, och sedan uppställa vissa grunder efter hvilken afkastningen pr tunnland på olika jordmån och olika trakter borde beräknas. Men en sådan värdering behöfde, sedan den engång vore gjord, icke förnyas oftare än till ex. hvart tionde år. Rättvisare än nu blefve skatternas fördelning åtminstone då. Ett ytterligare steg till införandet af jemnlikhet inför lagen i beskattningsfrågor, kunde tagas genom en omarbetning af tulltaxan.

Idealet vore visserligen ännu ej härigenom uppnådt, men man skulle åtminstone ha närmat sig detsamma ett stycke, och hvad som är hufvudsaken, man skulle ha valt den väg, hvilken allena leder dertill.

I ett naturligt sammanhang med frågan om beskattningens omreglering står den om en fri jordstyckningsrätt. Innan den förra frågan är löst, skall det alltid möta stora svårigheter att verkställa jordafsöndring på annat sätt än som nu sker, genom hemmans klyfning. Att göra det efter andra grunder blir alltid ganska svårt, så länge beskattningen är sådan den nu är. Vore det deremot annorlunda, så mötte det ingen svårighet att efter behag skifta jord i delar af hvad beskaffenhet som helst. Hvilka oändliga fördelar detta skulle medföra behöfva vi icke påpeka, då vi redan förut visat det. Den vigt som ligger deruti att ett jordstycke, som för den ena är af stort, för den andra af intet värde, kan fritt försäljas, att den obesuttna klassen moraliskt höjes genom medvetandet att kunna skaffa sig ett eget hem, borde dessutom inses af enhvar. Man har också hört mer än en röst höja sig till den fria jordstyckningens fördel. En sådan röst har senast låtit höra sig i Suometar N:o 48. Det vore önskligt att opinionen ännu mer skulle uttala sig i denna fråga. Att reformen vore nyttig derom vittna icke allenast de hinder som den nu gällande lagen lägger i vägen för jordbrukets utveckling, äfven statistiska sif|ror från andra länder utvisa hvilket fördelaktigt inflytande jordens fördelning på många händer medför.

De som äro anhängare af stora possessioner, anföra vanligen England såsom bevis på det välgörande inflytande dessa utöfva. Men jorden i England är långt mera styckad än man i allmänhet föreställer sig. Enligt Disraelis uppgift i underhuset den 19 Febr. 1850 var jorden i konungariket