Barometern 1861

110

underskrifterna uppgå till omkring 13,000. Flera hinna naturligtvis ännu inkomma före riksdagen, som börjar först på hösten nästa år. Att regeringen emellertid redan visar sig betänkt på att gå landets sålunda uttalade önskningar till mötes, utgör ett talande och vackert bevis på en redbar konstilutionalism. Men den som blir mycket ledsen vid underrättelsen härom, det är professor Boström i Upsala. Ilan har — såsom hela verlden vet — bevisat, att den närvarande författningen är den enda förnuftiga och rätta, och kan alltså icke annat än sörja, då han ser regeringen börja afvika från det förnuftigas och rättas väg.

Då jag häromdagen besökte en boklåda, föll mig tillfälligtvis i händerna en liten bok, med titeln: „Huru af 10 öre blef en tunna guld". Det var en öfversättning från engelskan och den ursprungliga titeln lydde: How a penny became a thousand pounds. På omslaget hade förläggaren låtit aftrycka, likaledes i öfversättning, åtskilliga i engelska tidningar uttalade omdömen öfver boken. Mina ögon föllo på följande, som blifvit yttradt i Oxford Herald: „Vi måste erkänna att vi logo boken i hand under öfvertygelse, att det var elt af dessa många arbeten med lockande titlar, endast beräknade på all locka penningar ur den nyfiknes lickor. Den har deremot stora förtjenster. De principer, som den framställer, äro goda och förtjena den omsorgsfullaste uppmärksamhet af alla dem, som arbeta för att försörja en familj". 1 en annan tidning hette det: ,,Uti denna bok finna vi en underhållande sjelfbiografi, påminnande oss om Benjamin Franklins skrifter. En sådan bok borde cirkulera genom alla arbetareföreningar och anskaffas af alla minut-handlare". En tredje yttrade, bland annat, följande: „Det är den mest underhållande och lärorika bok vi på länge läst. Den innehåller utom berättelsen om pennystycket, de bästa principer, moraliska såväl som ekonomiska. Pennystycket växte lill ett tusen pund, icke genom handelsknep, icke genom förfalskning af födoämnen ej heller genom puffar, eller lögn och bedrägeri af något slag, utan genom köpenskap efter kloka och hederliga grundsatser. Vi rekommendera boken lill hvarje handlande. Vi rekommendera den isynnerhet hos unga män som nyligen inträdt på lifvets stridsfält". Af hvad jag sålunda läste blef min egen nyfikenhet väckt och jag tog boken hem. Dess innehåll utgjorde verkligen en framställning af en pennys förmåga att föröka sig, under vilkor att den ställes på sjelfständig fot och fortfarande användes på ett med dess ursprungliga natur all verka konseqvent sätt. Det föreföll mig nästan som skulle denna penny hafva varit elt lefvande väsende, utrustadt med outtömlig kärlek, omtänksamhet och verksamhetsförmåga till menniskans bästa, icke blott i yttre utan äfven i inre afseende. Jag erfor vid bokens genomläsande, och jag tror att hvar och en måste erfara detsamma, en känsla af det lifligaste intresse, samt oblandad högaktning för författaren. Det sätt hvarpå denne engelske bodhandlare — hos oss skulle han kallas hökare — framställer sina idéer, är så enkelt och påtagligt, hans teori och beräkningar så klara och rigtiga, den sedliga känsla, hvaraf han är genomträngd, så allvarlig och varm, att man icke kan annat än egna honom bela sin sympati, bela sitt förtroende. Härtill kommer ännu en omständighet, som ger åt arbetet ökad betydelse. Man finner snart att det icke är en produkt endast af författarens subjektiva karakter, utan att man har framför sig ett troget uttryck af hela den engelska national-karakteren i dess innersta egendomlighet: dess förmåga af sjelfständig observation, dess uthållighet vid fullföljandet af ett föresall mål samt praktiska förstånd i valet af medlen, egenskaper som alltid funnits i förening utbildade hos engelsmännen, i hvilken rigtning de än verkat. Det förekom-

mer vidare, när man läser denna lilla bok, såsom kastade man en blick på de hemligaste drifhjulen i det märkvärdiga maskineri, som i sin fulla omfattning och verksamhet är kändt under namn af det stolta, det mäktiga och fria England. Man gör den reflexionen, att ett folk, der nästan hvarje individ är innehafvare af sådana egenskaper, som dem vi nyss uppräknat, ovilkorligt måste, om förhållandena äro det gynsamma, ja äfven om de icke äro det, kämpa sig fram till en sjelfständig och inflytelserik ställning, äfvensom att i ett land, der medelklassen inom sig eger personer med den kraftiga och sunda intelligens, hvarpå författaren till ifrågavarande bok lemnar exempel, den utvecklade politiska friheten är det naturliga samhällsskicket. Ty del är uppenbart att denne bodhandlare icke kommer, då han vänder sig från sin enskilta ekonomi lill det allmännas, att eftergifva någon af sitt lands ädla lorder i allvarlig fosterlandskänsla, i rigtig uppfattning af förhållandena och förmåga att beräkna sitt handlingssätt. Jag har härigenom velat fästa er uppmärksamhet vid den lilla boken, som tyckes mig förtjena bli en folkläsning i hvarje land. Af nyheterna i bokhandeln vill jag nu blott i förbigående omnämna ett nytt häfte dikter af Talis Qvalis och en elegant utstyrd öfversättning af Goethes förnäma drama „Tasso" af prins Oscar. Jag skall i ett nästa bref återkomma till de senaste företeelserna hos oss inom litteraturens och konstens områden.

E.

Ljuset och Natlen.

(Öfvers, ur L'Oiseau af J. Michelet.)

„Ljus! mera ljus!" sådant var Goethes sista ord. Detta det döende snillets ord, det är naturens allmänna rop, och det genljuder från verldar till verldar. Det som denne mäktige, af Gud så högt begåfvade man sade, det säga ock de anspråkslösaste af Guds barn, de minst utvecklade bland djuren, molluskerna i hafvets djup; de vilja ej lefva der ljuset ej når. Blomman vill hafva ljuset, vänder sig emot det och trånar bort i saknad deraf. Våra arbetskamrater, djuren, glädjas som vi, eller bli sorgsna, allteftersom det uppenbaras eller försvinner. Min sonson, som är två månader gammal, gråter så snart solen gått ned.

En gång denna sommar då jag promenerade i min trädgård, hörde och såg jag en fågel från sin gren sjunga åt den nedgående solen; han vände sig mot ljuset och var synbarligen hänryckt.... Jag blef det ock då jag såg honom; våra ängsliga fåglar i bur hade aldrig gifvit mig den rätta föreställningen om denna intelligenta, energiska varelse, så liten och så passionerad .... Jag kände sången vibrera i mitt inre .... Han kastade sitt hufvud tillbaka, lians bröst häfdes våldsamt: aldrig har en sångare, aldrig en poet haft en så sann extas. — Det var likväl ej kärleken (dess tid var förbi), det var uppenbarligen ljusets, solens skönhet som hänförde honom!

„Barbariska vetenskap, hårda högmod, som ställer den lefvande naturen så lågt, och uppreser en sådan skiljemur mellan menniskan och hennes bröder af en lägre ordning!

„Jag sade honom med tårar: „du stackars son af ljuset, som reflekterar det i din sång, hvad du har skäl alt besjunga det! Natten, full af försåt och faror för dig, liknar nog myckel döden. Skall du ens återse ljuset i morgon?" Sedan, öfvergående i tanken från fågelns öde till alla väsendens som från skapelsens mörker så långsamt höja sig till ljuset, sade jag såsom Goethe och den lilla fågeln: „Ljus, o fader! mera ljus!" (Michelet, Le Peuple, p. 62.)