Sida 182
utan nätter och måhända af obestämda årstider; att närvaron af flera elektriska härdar, nya och okända färgers kombinationer och den samtidiga inverkan af så många olika krafter, — på ytan af dessa verldar utveckla en stor och praktfull lifs-skala, och ofattliga lifstyper, om hvilka vi, som ej känna mer än en punkt r universum, aldrig kunna bilda oss en föreställning? Hvem kan framför allt våga tänka, att dessa sferers harmoni, som i okända rymder dallrar under den gudomliga ordnarens flägt, skulle utvecklats utan orsak och utan ändamål i tomrummets öken? Och hvem skulle våga påstå, att dessa ofantliga solar ej skapats för annat ändamål än för att i evighet kretsa omkring hvarandra?
Största delen af stjernorna vi se på himmeln, och särskildt de som tillhöra vintergatan och befinna sig i trakten deromkring, bilda ett helt, en gemensam grupp, som i astronomien kallas en nebulosa. Vår sol — och följaktligen jorden och de andra planeterna — tillhör den oerhörda samling af henne liknande stjernor, hvars eqvatoriala lager afteckna sig i en ofantlig, rundtomkring hela himlahvalfvet gående storcirkel; hon befinner sig nära midten af denna stjernsamling, ej långt ifrån den region der den delar sig i tvänne grenar; hon intager sålunda ett centralt läge med hänseende till vintergatan. Om man vill veta huru många stjernor finnas i det eqvators-plan, nära hvars midt vi befinna oss, kunna vi nämna, att William Herschel, då han med tillhjelp af sitt jätteteleskop sonderade denna? del af himlahvalfvet, under en fjerdedels timmes förlopp och i ett synfält om femton minuters diameter, (fjerdedelen af solens synbara diameter) såg det oerhörda antalet af 116,000 stjernor passera förbi; och att han, tillämpande denna kalkyl på hela vintergatan, fann, att den innehöll ej mindre än aderton millioner solar. Sådant är antalet, man räknat i det eqvatoriala lagret af nebulosan, der
Källa: Project Runeberg ·