Sida 7
I. Gamla tiden.
Historien om verldarnas flertal börjar med den menskliga intelligensens historia — Hvem höjde sig först till denna tro? — Hinduerne — De Galliska Celterne och Druiderne — Åsigter från den historiska forntiden — Egyptier — Grekiska sekter — Månen, enligt Orfeus — Den Joniska skolan; Anaxagoras — Pythagoréerae; verldsharmonien — Xenofanes och Eleaterne — Petrons af Himera etthundraåttiotre verldar — Platonikerne — Epikuros' skola; Lucretius — Kristendomens första sekler.
"Hela det synliga universum", sade Lucretius för två tusen år sedan, "är ej det enda i naturen, och vi böra tro, att i andra regioner af rymden finnas andra jordar, andra varelser och andra menniskor." Då vi med dessa förståndiga ord, lånade från den gamla tidens skald, som besjöng naturen, öppna dessa undersökningar, hvilka ej böra stödja sig på annat än den moderna vetenskapens positiva uppgifter, så hafva vi icke så mycket för afsigt att dermed grunda vår lära på forntidens vittnesbörd, som att i en enda mening uttrycka de flesta filosofers medgifvande i detta hänseende. Innan vi gå att med astronomiens tillhjelp bevisa planeternas verkliga och påtagliga beboelighet, anse vi det ej vara utan sin nytta, att på några blad lemna ett utkast till historien om verldarnas flertal, och att dermed visa, att vetandets och filosofiens heroer med hänförelse ställt sig under den fana som vi ämna att försvara. En lärd skriftställare har, just om det ämne hvarmed vi sysselsätta oss, yttrat: att
Källa: Project Runeberg ·