Sida 101
cia och Signora Maria Sebastiani (alla dessa i Nationalmuseum). Andra äro mig veterligen icke reproducerade. Bland dessa en Mordscen, Romerska fäktare, Romersk Pulcinella, Villa d’Este (N. M.) samt i fru Sofia Sergels ägo en gammal Italiensk kvinna med slända och ännu ett porträtt af Signora Sebastiani.
Vid sidan af penna och ritstift öfvade sig konstnären flitigt med modellerpinne och mejsel och utförde åtskilliga skulpturarbeten, som mera hafva karaktären af studier än af själfständiga skapelser. Till dessa höra först och främst hans kopior efter antiken. Bland dessa är den mest bekanta
83- Apollino, som enligt Björnståhl var påbörjad 1772. De franska skulptörerna i Rom hade skyldighet att utföra en antikkopia, och då svenska riksdagen beviljade Sergel respengar, hade Sekreta utskottet uttalat en önskan, att han skulle kopiera några antika statyer för slottet i Stockholm.
Med någon synnerligen stor värme har väl Sergel knappast gått till detta osjälf-ständiga men nödvändiga arbete, åtminstone ser det så ut af resultatet. Apollino är som kopia icke dålig, men kall och torr som de flesta antik-kopior från 1700-talet. »Originalet» är visserligen också en kopia och icke det egenhändiga arbete af Praxiteles, som det gällde för på Sergels tid i Villa Medici, men det är dock icke något tvifvel om att den antika kopian är att föredraga framför den moderna.
84- Vidare har Sergel kopierat Herkules Farnese, men i liten skala och som relief. Huruvida den förut nämnda Dioskuren i Konstakademien verkligen är af Sergel, som traditionen säger, är alltså ovisst. Slutligen finner man i »Förteckning på Kgl. Målare- och Bildhuggare-Akademiens samlingar af böcker,
79. FORTUNA ELLER CERES (?) MED YMNIGHETSHORN.
Blyertsteckning. Tillh. fru S. Sergel.
Källa: Project Runeberg ·