Sergels konst

HOFBILDHUGGAREN.

Sergels verksamhet efter hemkomsten är betydligt bättre känd och har i regel behandlats mera utförligt af hans biografer än de romerska ungdomsåren. Till det värdefulla material som samlats af Göthe har författaren af denna bok föga eller intet att tillägga; det skulle då vara en eller annan synpunkt och några få småsaker. Förvisso äro också Sergels senare år märkliga, bland annat på grund af den intressanta gustavianska miljö, i hvilken han lefde och som han afbildat i spirituella porträtt och karikatyrer, men i konstnärligt afseende erbjuda de inga andra stora problem att lösa än sådana, som kunna förklaras enligt premisser från studieåren i Rom. Då vi hädanefter sammandraga skildringen till större korthet, så ligger alltså däri en afsiktlig disproportion, som läsaren välvilligt må ursäkta, så mycket mera som den lätt afhjälpes genom studiet af andra Sergelböcker med mera utförliga personalia.

Gustaf III hade af Sergel köpt hans Faun och hans Apollino samt öfver-tagit beställningen på Amor och Psyche, förutom det att han på annat sätt uppmuntrat den svenske bildhuggaren. De flesta regenter köpa i hela sitt lif icke tre så goda konstverk som dessa. Men i öfrigt var Gustaf naturligtvis ett barn af sin tid och hade dess fördomar i afseende på konsten; han hade dessutom före sin italienska resa icke sett tillräckligt mycket af målning och skulptur för att fullt kunna förstå hvad Sergel som konstnär menade. Han hade som statsöfverhufvud en stark känsla af konstens uppgift i samhället, framför allt som ett medel att öka fosterlandets och regentens gloire, han hade ett varmt personligt intresse särskildt för plastik, men för det djupt allvarliga och betydelsefulla i en Sergels konstnärliga humanism hade han i likhet med så