Sergels konst

naturlighet, som fördelaktigt skiljer den från de flesta dylika takdekorationer och äfven från de öfriga figurerna i dess egen krets. Det är en synnerligen ungdomlig kvinnlig gestalt, som eftertänksamt lutar hakan mot högra handen, medan hon i den vänstra håller en spegel. Dräkten är så långtifrån att erinra om rokokons eller barockens fladdrande draperier, att man snarare kommer att tänka på antika sittande statyer, och det i pannan delade håret faller i jämna vågor. som på en niobid. Det kan näppeligen vara något tvifvel om att denna staty är utförd af en annan konstnär än den som varit upphof till de andra, och i så fall finnes knappast någon annan att gissa på än Sergel. Snarare skulle man förvåna sig öfver att han icke under alla de år han varit i Larche-véques atelier utfört ännu något mera arbete för Rikssalen, t. ex. den midt emot sittande figuren, som i fråga om draperiet erinrar om »Sanningen». Men i de flesta fall har han tydligen endast utfört Larchevéques intentioner, och trots den fördelning af arbetet, som rådde i dennes verkstad, är det intet tvifvel om att fransmannen hade det konstnärliga ansvaret. Att i detalj bestämma hvar Sergels andel började eller slutade är i detta fall så godt som omöjligt.

Detsamma är förhållandet i fråga om ett annat stort arbete, som Larche-véque hade i uppdrag att utföra, nämligen altartaflan i Slottskapellet, hvilken 12• Bouchardon hade påbörjat men lämnat ofullbordad vid sin bortgång. Larche-véque utplånade större delen af Bouchardons verk och började arbetet på nytt. Sergel skall hafva lagt sista handen därvid, men några större förändringar i den ursprungliga kompositionen har han helt säkert icke kunnat utföra. Altartaflan är nämligen en typisk barock skulpturmålning i gips, med flygande figurer, svällande moln, massiva ljusstrålar, arkitektur med brutna gaflar etc. i omväxlande hög och låg relief, det hela afsedt att föreställa »Kristus i örtagården». Det är egentligen Larchevéque — och i någon mån Bouchardon — som har äran af denna i alla händelser effektfulla teaterdekoration, men att Sergel arbetat därpå förklarar till en del de reminiscenser af barockstil, som man tycker sig finna i hans senare utförda altartafla i Adolf Fredriks kyrka, hvilka annars vore så godt som oförklarliga vid den period från hvilken verket stammar. Förmodligen afslutade Sergel sitt arbete på taflan i Slottskapellet tidigare än han modellerade Sanningen», hvilken förefaller att beteckna höjdpunkten af hans ungdoms konst.

Sergel kallade sitt arbete hos Larchevéque att »ebauchera». Sålunda säger han i själf biografien att han »ebaucherade» ett minnesmärke öfver direktören vid