Sida 129
mycket man gömmer som icke ens är värdt en franc, men som man likväl icke skulle vilja lemna från sig för tusen.»
»Ack nej, behåll det, min farl» bad Armand, skjutande myntet tillbaka; »det der är ju så barnsligt.»
»Det gläder mig att du är förståndig,» yttrade Cambon den äldre, stoppande femfrancstycket tillbaka i sin ficka; »men,» tillade han med blicken på den bortilande ynglingen, »måtte det blott räcka länge 1»
. Sjette kapitlet.
Spökhuset vid rue S:t-Etienne-des-Grés.
Ofvannämda gata, som har sitt namn af en kyrka, hvilken byggdes dervid i nionde seklet, men grusades i det adertonde, blef år 1846 icke blott föremål för befolkningens i Frankrike nyfikenhet och förvåning, utan gaf äfven i alla andra länder vatten på deras qvarn, som tro på öfvernaturliga tilldragelser, ty berättelsen om dessa öfver-fördes snart från de franska bladen till nästan alla utländska tidningar, och författaren erinrar sig att äfven i Aftonbladet hos oss hafva läst något derom.
Nämda år skulle en ny gata öppnas mellan rue S:t-Etienne-des-Grés och rue Soufflot, till hvilket ändamål arbetsfolk ditskickades, men vid det första spadtaget i jorden öfverraskades arbetarne af en mängd stenar, som föllo öfver deras hufvud och äfven sårade några.
Stenarne kommo från en liten trädgård, i hvilken fanns ett mindre stenhus, vid den tiden bebodt af en skomakare och hans hustru, ett mycket fattigt, men fromt och stilla folk. Trädgården och det lilla huset undersöktes mycket noga, utan att någon upplysning om orsaken till stenkastningen kunde vinnas.
Polisen, som snart fick kännedom om förhållandet, infann sig på stället; men spöket hade lika liten respekt för polisen som för arbetsfolket. Stenar fortforo att kastas från
Källa: Project Runeberg ·