Sida 155
»Har ni varit så god och låst till vagnsdörren?» frågade hon.
»Ja, men det är öfverflödigt, hör jag, ty man låser just nu igen den utanför.»
»Det är kusken.»
»Det var en artig kusk, min nådigal»
»Såä?»
»Nu är vagnen i kuskens händer och jag i edra,» sade Cambon muntert.
»I mina?»
»Ja visst.»
»Hm, hml... Vi få väl se.»
I detsamma satte sig vagnen i rörelse.
Åttonde kapitlet.
Den maskerade.
Vagnshjulen rullade af temligen fort, men vagnskorgen var som en gunga.
C.imbon kunde icke erinra sig att han någonsin förut åkt så beqvämt. Men som han icke heller förut hade åkt i sällskap med ett maskeradt fruntimmer, så fann han sin belägenhet högst egen och besynnerlig. Det är icke nog med att åka beqvämt: man måste äfven, när man så vill, kunna stanna och gå ur, hvilket Cambon icke ansåg sig kunna göra sedan han öfvertygat sig om alt vagnsdörren blifvit låst utanför och nyckeln till låset troligtvis gömd i den artige kuskens ficka.
Det beqväma och behagliga upphör att vara beqvämt och behagligt, när man icke, allt efter som det faller en in, kan utbyta det mot det obeqväma och obehagliga. Högsta lycka är ingenting annat än högsta frihet.
En suck störde Armand i hans tysta betraktelser. När man kan sucka pä sammetsklädda resårer, då står det icke rätt till. En artig kavaljer frågar icke gerna sin dam,
Källa: Project Runeberg ·