Sida 198
»Jag har då ingenting att svara den lefvande gladan?» frågade Armand, i det äfven han vände sig om, liksom ämnade han aflägsna sig från den oardge f. d. läraren.
»Lefvande gladan!» röt Hvita Björnen, slående knyt-näfven mot fastaget, till verklig fara för dess laggar, hvar-efter han ändtligen närmade sig fostersonen.
»Hvad var det du sade om den lefvande gladan?» frågade han med genomborrande ögonkast.
»Jag hade mycket att berätta om henne,» svarade Armand; »men ni är verkligen så obändig och svår att jag knappast vet, om jag skall tillfredsställa er nyfikenhet i den vägen.»
»Skulle du händelsevis ha råkat den lefvande gladan?» fortfor Hvita Björnen med blickar, som alltmer antogo misstänksamhetens lurande egenskap.
»Ja, jag har till och med varit hos henne. . . hvad säger ni om det, fader Simon?»
»Du säger att du varit hos henne?»
»Ja.»
»När?»
»1 går.»
»Och hur kom det till, min gosse?. . . Hur kom du att besöka henne?. . . Hur fick du veta . . . Ah!» utropade Hvita Björnen, i det han slog sig för pannan, »nu förstår jag, nu förstår jag!»
»Hvad är det ni förstår?»
»Det var då för att lura mig som den der räfven till djurvaktare härom dagen kom till mig och ville veta, hvem du var, hvad du hette och hvar du bodde . . . Och jag sade honom allt detta, utan att märka kroken ... ja, jag är en åsna, som borde gå på fyra ben, i stället för på två . . . jag borde draga vinfastager, i stället för att rulla dem . . . Men innan jag ställer mig sjelf inom skacklarne, skall jag krossa skallen på min vän djurvaktaren i Jardm des Plantes.»
»Det borde ni ha gjort förut, käre Simon,» anmärkte Armand; »men hvad tjenar det nu till! . . . Jag har ju den lefvande gladans adress, liksom hon har min . . . Kunde ni väl begära, att ni skulle vara den ende som visste hvar hon bodde!»
»Det har du rätt uti, Armand lille!» medgaf Simon, mer liknande en räf än en björn; »men ser du ändå att det gick som jag förutspådde,.. hon skulle bestämdt bli
Källa: Project Runeberg ·