Sida 214
»Hvem vet det?»
»Nå, hvarför frågar ni mig då?»
»Derfor att han har frågat efter er.»
»När?»
»Vid middagstiden.»
»Hvad vill han mig?»
»Det kommer han nog att säga sjelf,» svarade djur-vaktaren med en viss' vigt på orden.
»Jag har intet otaldt med monsieur Carlion,» förklarade Hvita Björnen.
»Ingen har något otaldt med monsieur Carlion,» sade djurvaktaren; »men monsieur Carlion har otaldt med alla.»
»Det rör mig inte.»
»Inte mig heller, Gud vare lofi . . . Ha, ha, monsieur Simon 1»
»Hvad kraxar ni åt, gamle korp?»
»Hvad är det egentligen som utgör korpars nöje?» frågade den humoristiske djurvaktaren.
»Ni är ett nöt, monsieur Mathieu!» förklarade Hvita Björnen, utan att uppfatta humorn.
»Men som likväl snusar ur egen dosa, monsieur Simon!... Ha, ha, ha!»
»Vänta, så skall ni få er dosa, monsieur Mathieu 1» försäkrade Hvita Björnen, närmande sig med knuten näfve sin gamle vän.
Det var ej dosor af sådan metall som monsieur Mathieu vurmade på. Derför drog han sig hastigt tillbaka inom porten och uppehöll sig ej heller länge bakom den. När Hvita Björnen tittade in genom porten, upptäckte haningen, hvarför han tog sitt parti och fortsatte sin gång med samma uppmärksamhet på alla han mötte, men med samma fruktlösa resultat.
Denna omständighet, i förening med hans ordvexling med djurvaktaren, ökade allt mer och mer hans dystra lynne, så att han med skäl kunde besvara madame Moreaus vänliga förfrågan med orden: »Illa, mycket illa!»
»Det har någon frågat efter er i dag,» tillkännagaf madame Moreau.
Hvita Björnen såg något förvånad på egarinnan af silfverdisken, ty han kom ihåg djurvaktareris ord.
Källa: Project Runeberg ·