Read Runeberg

Romaner 4. Sonen af Söder och Nord. Del 1

Originalsida 244
Originalsida 244
Originalsida 244
Originalsida 245
244–245

Sida 244

emellan rikedomen och börden, emedan den förra är för hård och den senare för stolt, och begge äro lika ogenomträngliga. När Afrodite uppstiger, uppstiger hon ur hafvet, emedan hafvet är fritt. Skyggande för bergens och klippornas skuggor, vill hon endast omgifvas af lätta moln och blanka vågor, ty de förra kunna genomglödgas af hennes kinders brand och de senare återspegla gudablicken.

Armand tyckte, att bankirens arftagerska och hertigens brud riktade sin kikare ned på parterren, och företrädesvis på hans egen obetydliga person. Borde han röja, att han kände igen henne? Borde han helsa på den vackra och rika flickan? Nej, det är brist på takt, om parterren helsar på första radens galleri. Det är icke »comme il faut», om en biljett, som endast kostar fyra francs, helsar på en biljett som kostar åtta. Adelaide, hon lika litet som någon annan, visste ej att Armands biljett kostade till och med tio francs, emedan fyra ströko i biljettluckan, två för fjerde ledet af köen och fyra för hyran af den garderob, hvaruti arbetaren nu nödgades visa sig, enär cn blus icke passar för de förnämare teatrarnes parterrer.

Valspråket »liberté, égalité, fraternité» hade ännu icke ljudit öfver landet, stod ännu icke måladt på de offentliga byggnaderna. Det ljöd och målades år 1848. Då omfamnade också kasimirsrocken blusen, liksom sidenrocken kysste bomullskoftan. Men judaskyssar hafva ingen välsignelse. Nu står visserligen valspråket qvar på murarna. Men den förnäme och den rike le deråt; arbetaren och den fattige le också deråt. Man vet, att om också ståndsprivilegierna kunna, såsom äfven skett, falla för en revolution, så stupa fördomarne kanske icke en gång för tio. De bita sig fast i sederna- som rosten i stålet, hvilken återkommer, hur mycket det senare än poleras. I Frankrike har man likväl kommit så långt, att, liksom valspråket kan sitta på muren, utan att genomtränga den, så sitter också jemlikheten på ytan af samhällslifvet, utan att ännu förmå genomglödga det. »Monsieur» är gemensamt för grefven och kolbäraren, liksom »mademoiselle» för prinsessan och grisetten. Artigheten i Frankrike är för dess fördomar hvad plantan är för klippan. Ännu är hon blott dess prydnad, men låt henne sitta någon ■ tid, till dess hon slagit allvarligt rot, och hon skall en gång spränga den.

Källa: Project Runeberg ·