Sida 326
till Tuilerierna, det var för sista gången han från Place de la Concorde tog afsked af den nedgående solen.
När sju veckor derefter en sjuttioårig gubbe med lutande hufvud och darrande knän smög sig ut på samma plats från den lilla bakporten i södra trädgårdsmuren kring samma slott, var denne gubbe icke mer Ludvig Filip: det var blott den skälfvande skuggan af en bland verldens mäktigaste monarker.
Adertonde kapitlet. Operabiljetten.
Armand Cambon, som genast efter samtalet med Ledru Rollin begifvit sig på hemvägen, varseblef vid hemkomsten till sin ödsliga boning en hyrvagn, hållande på Rue Etienne.
Det klack i honom, som det heter på god svenska, icke för det han såg en vagn på gatan — ty hur kan man väl bli ängslig eller förvånad öfver att se en vagn i Paris, der man nästan räknar lika många åkdon som invånare i Stockholm — men derför att vagnen höll utanför porten till den lilla trädgården, som omgaf det bekanta spökhuset; och som ingen annan än vår hjelte bebodde detta hus, så var det klart att vagnen måste gälla honom.
Det är så många som begagna vagn, och bland andra äfven polisens tjensteandar för större beqvämlighets skull, och sådana påhelsningar kunna icke vara angenäma för en menniska som nattetid mottager kistor med vapen och ammunition.
Armand, som säkert icke var främmande för dylika betraktelser, nalkades vagnen med mycken försigtighet och dessutom gynnad af mörkret, ty som man icke gerna eklärerar för spöken, var gatan icke särdeles rik på lyktor.
»Monsieur,» sade han till kusken med half röst, »hvem väntar ni på?»
Kuskar, de må tillhöra de mest olika nationer, öfver-ensstämma dock deruti att de sofva lika ofta som vagnen
Källa: Project Runeberg ·