Sida 340
»Och jag som ville uppoffra mig för en sådan 1» mumlade Denise mellan tänderna och med en blick på dörren.
Armand började en stammande förklaring, men hvars slut Denise icke gaf sig tid att afhöra. Med en panters vighet kastade hon sig på dörren och försvann.
Efter några ögonblicks öfverläggning med sig sjelf hastade Armand efter henne ut i farstun, genom trädgården och kom just lagom för att se markisinnans kammarjungfru hoppa in i vagnen och stänga vagnsdörren efter sig, hvar-efter åkdonet rullade af med mer än vanlig hastighet.
Vår hjelte stod någon stund qvar i porten. Kanske väntade han att Denise skulle återvända. Fåfäng väntan.
»Om hon nu far till Rue d’Anjou,» sade Armand för sig sjelf; »må hon fara!... Jag kommer efter i morgon jag. . . och må de akta sig, i fall de skulle våga sig fram med den der historien om mig! . . . Det är ej tänkbart att någon förnuftig varelse kan sätta tro dertill . . . Emellertid var det der löftet om operabiljetten en stor dumhet.»
Efter dessa ord vände han sig om för alt gå in i trädgården.
Nittonde kapitlet.
Spökhusets granne.
Men innan vår hjelte gick in i trädgården, kom händelsevis hans blick alt falla på det lilla huset, hvars fönster vette mot samma trädgård och hvilket, efter hvad vi förut hört, beboddes af en prest, lika oförskräckt som guldarbetaren hvad spöken beträffade.
Öfver porten till denna byggnad dinglade en lykta, hvars darrande sken knappast räckte till att upplysa fasaden af huset; men som den hängde högre än trädgårdsplanket, föll äfven en stråle af skenet in i trädgården.
Armand såg, att ett af prestens fönster stod öppet, och upptäckte ett hufvud deruti.
Källa: Project Runeberg ·