Sida 345
»Väderleken tillåter mig ej att vänta längre,» försäkrade Armand, »och dessutom är det tröttsamt att stå så här länge och sigta. Derför hastigt och lustigt fram med svaret!»
Intet svar följde detta oaktadt.
»I ären mållöse, liksom hade mina kulor redan förseglat era munnar,» återtog vår hjelte; »om detta varit min afsigt, hade redan hvar och en af er haft sin kula i hjertat... Men oroen er icke för det. .. jag sigtar icke på bröstet, ^utan endast på magen . .. Nödgas jag än en gång vänta på svaret, trycker jag af, och en kula i magen sätter lif i den stummaste tunga.»
»Monsieur,» svarade ändtligen den ene af de begge karlarne, »vi begripa ej, hur ni kan få det infallet att skjuta på folk som icke gjort er något ondt.»
»Hvar och en har sitt infall,» svarade Armand; »ert är att lägga er i forsåt på andras egor för att röfva eller mörda.. . mitt är att skjuta på röfvare och mördare det första jag kommer öfver dem.»
»Men hur kan ni falla på den tanken, att vi vilja mörda och röfva?» frågade den andre karlen.
»Vi voro något trötta och sömniga och gingo blott in för att sofva,» tillade den förste.
»Sofva på våta marken?» frågade Armand; »det är icke möjligt, att så hyggligt folk som ni behöfver underkasta sig en dylik olägenhet, helst när I, som jag har skäl förmoda, hafven en vän så nära, han nämligen som bor i huset här bredvid och som jag nyss såg ligga i fönstret. . Om jag icke bedrog mig, gaf han er till och med tecken, men om det var för att be er komma upp till honom eller ligga qvar här, kan jag ej så noga bestämma . . . Bad han er om det senare, så var det oförlåtligt af en kristen och allra mest af en person som bär den svarta långrocken.»
»Vi förstå ej hvad ni menar med allt detta, monsieur,» försäkrade den förste karlen.
»Vi känna hvarken er eller er granne,» bedyrade den andre, »men hvad vi känna är, att ni fullkomligt misstagit er på våra personer och att ni kan komma att stå till ansvar för det ni hotat oss med vapen i hand.»
»Var derför så god och låt oss gå i fred, så framt ni ej vill, att vi med våra rop skola kalla folk till vår hjelp,» sade den förste, »ty jag tror ej ni har rättighet att så behandla oss som ni nu gör.»
Källa: Project Runeberg ·