Sida 347
»Jag håller hundra mot ett, att I ej skolen öppna era munnar för att tillkalla främmande folk,» yttrade Armand; »och jag håller tusen mot ett, att hvardera af er har på sig en knif nog skarpslipad att kunna skära halsen af en arm satan, som sofver i sin säng.»
»Ni skall stå till rätta för en sådan grof beskyllning,» sade den ene.
»Så ropen då, skriken så mycket era halsar förmål» uppmanade Armand, »ty det är min fasta föresats att icke släppa er utom trädgården förrän jag allra minst pryglat er efter bästa förmåga . . . ropen derför och skriken, medan 1 ännu hafven tid dertill.»
De begge karlarne stodo tysta som stenen, mot hvilken de stödde sig.
»Jag visste nog, att ni icke skulle taga ned himmeln med era rop,» sade Armand. »Nu lyster mig se, hurudana vapen sådana hjeltar som ni bruka bära.»
Efter dessa ord marscherade han rakt på de begge karlarne med fasta steg och uppmärksamma blickar både framför och omkring sig samt med sabeln i högra handen och en framsträckt terzerol i den venstra.
Men innan han hunnit halfva vägen, tyckte han sig höra ett prassel från ena sidan af trädgården, hvilket föran-lät honom att stanna lyssnande.
»Hvad förehafves här? Hvad i himlens namn står på?» frågade en karlröst från samma sida.
Armand vände ansigtet åt det håll hvarifrån rösten kom, hvilket tillfälle de begge karlarne begagnade för att lemna sin plats och taga till fotterna.
Armand ämnade, oaktadt mörkret, förfölja de flyende, men kände sig hejdad af någon, som fattade honom i högra armen.
»Hvad är det frågan om? Hvarför är ni beväpnad?» frågade samma röst.
Armand igenkände i den person som hejdat honom sin granne, presten.
»Hvarför hindrar ni mig från att gripa de begge miss-dådarne?» frågade Armand.
»Hvilka missdådare?» frågade presten.
»De som nyss lågo gömda här och som begagnade er mellankomst för att springa sin väg.»
Källa: Project Runeberg ·