Sida 76
lika litet som naturens och tidens kan gå tillbaka. . . Skil-naden emellan oss begge, käre Simon, är, att då ni tror på eviga bojor, tror jag på evig frihet; då ni tror att folket antingen fegt tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att lolket icke tål, utan blott väntar, icke söndersliter, utan blott straffar.»
Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade utanför porten till Jardin des Plantes. Armand Cambon fäste dervid ingen synnerlig uppmärksamhet, men desto mer hans följeslagare, hvilken, tagande Armand under armen och dragande honom med sig, ropade:
»Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren spisa middag... kom, koml Annars är den lefvande giadan slukad innan vi hunnit fram, och det vore något som jag skulle sörja öfver i alla mina dar, eller rättare sagdt, hon kunde undfly lejonets, gap, och detta skulle ännu mera gå mig till sinnes.»
Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och med skulle anstått ett lejon, och den unge mannen, hvilken, om han också velat, icke skulle förmått lösrycka sig från den jernhand, som omgripit hans arm, måste följa med samma snabhet.
Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit det hus, i hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört dörren till galleriet, blefvo de varse tvänne fruntimmer, som också styrde kosan till samma dörr. Hvita Björnen tycktes knappast märka dem, men Armand Cambon kunde icke underlåta att noga betrakta dem, i synnerhet det ena, hvars både utseende och toalett ojämförligt öfverträffade icke allenast det andras, utan äfven de flestas af hennes kön, alltid likväl undantagandes henne, som gifvit honom femfrancstycket och bedt honom vara välkommen till rue d’Anjou-S:t-Honoré. Nu ifrågavarande dam tycktes visserligen icke vara så ung som hon på Bastiljplatsen; men hon var lika vacker, ja kanske vackrare, åtminstone i deras tycke, som sätta det vällustigt yppiga framför det jungfruligt rena. Hennes stora, nattsvarta ögon, hennes mycket krökta näsa, hennes svällande öfverläpp, som lindrigt öfver-sköt den andra, hennes mjellfina, kanske något för yppiga kinder, med hvar sin lilla förföriska grop, hennes något tillbakakastade, men stolt uppburna hufvud, hvars hår, med
Källa: Project Runeberg ·