Sida 93
made damen; der, allra närmast djurvaktaren, står Denise, blek och orörlig som marmorbilden, och der står, nej, der rasar lejonet, trasslande in sina förfärliga tänder i silkes-trådarna. Och allt detta nnder en chorns från de många burarne, hvars make ännu ingen hittills hört.
»Hvad, i alla helgons namn, vill det här säga?» blef ändtligen djurvaktarens första fråga.
»Det vet jag verkligen inte,» svarade Hvita Björnen, i det han reste sig upp från golfvet; »jag är ofta plågad af fallandesjuka, och den kom på mig just som lejonet trädde in i buren ... jag bör aldrig gå att se på vilda djur ... jag tål inte vid det, märker jag.»
»Hvem i alla djeflars namn har släppt in lejonet?» blef den andra frågan.
»Det vet jag heller inte,» upplyste Hvita Björnen, så framt det inte kommit in af sig sjelft... ni har säkert glömt låsa dörren ... det var mycket oförsigtigt af er, monsieur Mathieu!»
»Satanas, hvem har gifvit lejonet silke att äta?» blef den tredje frågan.
Utan att afvakta svar på denna fråga, rusade den för-tviflade djurvaktaren fram till lejonets bur och började med tillhjelp af spettet införa köttstyckena, under det han utöste förbannelser, såsom det en verklig djurvaktare egnar och anstår. Derefter, och sedan han medelst de förra tystat munnen på och någorlunda blidkat djurens konung, vände han sig om för att med de senare ytterligare traktera en annan konungs undersåtar.
Men förbannelsen dog på hans läppar, emedan just de, han ämnade förbanna, hade försvunnit. I hela det stora galleriet fanns, med undantag af djurvaktaren och hans djur, ingen lefvande varelse. Hvem skulle således inför hans maktmyndighet förklara, huru .lejonet inkommit i buren, hvem som trott sig kunna stilla dess hunger med silke, och slutligen hvad alla dessa stående och liggande grupper, han nyss sett, betydde? Han nöp sig i näsan, han lufvade sig sjelf för att öfvertyga sig att han var vaken. Han fann att han var vaken, men hur finna lösning på gåtan?
Saken var den, att under det monsieur Mathieu matade lejonet och på sitt sätt välsignade maten, hade Armand Cambon, hvilken snart återfått sansen, med tillhjelp af Denise, som icke i evighet kunde vara en stod af marmor,
Källa: Project Runeberg ·