Sida 119
Jag tror att mitt beskydd skall vara tillräckligt, i fall hertiginnan icke försmär det. .. För öfrigt har hertiginnan sin betjening, och der ser jag redan en af betjenterna.»
En betjent i rikt livré inträdde i galleriet och nalkades det ställe der de stodo.
Utan att afgöra den fråga som förehades mellan hennes begge kavaljerer, skyndade hertiginnan till sin målareställning, dit betjenten följde henne.
Baron S:t-Bris uppehöll sig icke heller länge hos Armand, utan följde hertiginnan.
Armand, som deremot icke lemnat sin plats framför Ingres’ tafla, såg hertiginnan gifva några befallningar åt sin betjent, hvarefter denne tog ställningen med hvad dertill hörde och bar bort alltsammans ur galleriet, förmodligen in i det rum som enkom är upplåtet för de kopierandes tillhörigheter.
Vidare såg han den artige baronen hjelpa hertiginnan på med hennes sobelbrämade sammetspels och derefter bjuda henne sin arm, den hon likväl icke mottog, till Armands stora tröst.
Slutligen såg han dem sätta sig i rörelse, förattlemna galleriet.
Då hertiginnan, följd af sin kavaljer, gick förbi vår hjelte, besvarade hon hans något bedröfliga afskedshälsning med en hjertlig och uppmuntrande blick.
Baronen helsade också mycket artigt, om ej just lika hjertligt och uppmuntrande.
Armand såg dem försvinna, och som icke heller han hade något skäl att dröja längre i Luxembourgs galleri, beslöt äfven han aflägsna sig.
Men innan han gick, kastade han ånyo en blick på Ingres’ tafla, sägande för sig sjelf:
»Hvem vet ändå, om icke vidundret finnes, och om det icke är närmare än man tror!»
Källa: Project Runeberg ·