Sida 162
se der hvad som borde vara tillräckligt för en arbetare i den katolska vingärden, och hvilket äfven skulle hafva varit nog för en broder Brédöt, sä framt han icke, som vi se af följande, hade haft vurm för ätskilligt annat af mer verldslig halt.
Klockan var ungefar sex pä eftermiddagen.
Broder Brédöt hade en liten treflig brasa i sin spisel och en brinnande lampa pä sitt bord, vid hvilket han sjelf satt.
Framför honom pä detta bord glänste ett halft dussin de präktigaste cylinderur, dem han granskade med en urmakares kännarblick.
Under det han granskade, drog han ofta pä munnen och gaf lifliga bifallsnickar ät en ung, modernt klädd berre, hvilken satt nära honom i en behagligt tillbakalutande ställning pä stolen, berättande en liten historia om
Urmakaren och morgonrocken.
Vid rue Vivienne bor en urfabrikant, som, minst sagdt, har flere ur än han för egen del behöfver.
Sannt är, att han har dem alla till salu; men han är sä dyr, att ingen mäktar köpa ett enda.
Frän morgonen till qvällen skockar sig folk utanför de höga spegelrutorna, förstörande sin tid med att blott se pä hvad tiden lider; och som det ena uret gär för fort och det andra för längsamt, blir man ej klokare för det.
Ingen är mer osäker om tiden än den som stär utanför en urmakares fönster.
Följaktligen kan man med skäl säga, att urmakare äro till mer för att förvirra än för att gagna verlden.
En morgon inkommer i den granna boden en ung herre af elegant hällning och insvept i den prydligaste morgonrock.
Urmakaren, ehuru nägot förvänad vid äsynen af en kund i morgonrock, skyndar artigt emot den inträdande.
>0, monsieurI» säger herrn i morgonrocken; »jag bor i huset bredvid ert och sitter jemte min hustru vid kaffebordet, dä hon ett tu tre öfverraskar mig med den underrättelsen att det i dag är hennes tjugonde födelsedag... Tjugu är äro en Guds gäfva, men födelsedagarna... födelsedagarna äro en olycka och borde ej finnas, monsieur.»
Källa: Project Runeberg ·