Sida 176
Den ståtliga lakejen öppnar dess dörr.
»Behagar nu madame stiga ut?» frågar den ståtlige.
»Vi äro då framme?» läspar den sköna, hvars lilla fot synes darra af otålighet.
»Gå forsigtigt utför fotsteget.»
»Men jag ser ej till hans höghets vilja,» anmärker dansösen ganska riktigt.
Hon känner väl, att hon trampar på gräsvall, men hon ser ingenting annat än aflöfvade buskar och träd, öfver hvilka himmelen hvälfver sin svarta döm.
»Hans höghets villa är helt nära,» svarade den ståtlige, »men jag hade glömt en vigtig sak.»
»Hvad är det?» frågar dansösen.
»Jag glömde nämna, att hans höghet önskade se er i en af de roller, hvaruti ni hänryckt verlden.»
»O min Gud! Hvad menar ni?» frågade Clary, icke utan oro skådande omkring sig.
»Det skulle göra på hans höghet ett obeskrifligt intryck, om ni vid första mötet kunde presentera er för honom som Sylfiden.»
»Som Sylfiden?» upprepar dansösen, allt mer orolig; »men betänk då, monsieur, att... Men hvarför sade ni icke det, när vi voro hemma?... Ni finner väl, att det ej nu kan gå an att...»
»Ingenting är omöjligt för Clary Moulin,» infaller den ståtlige; »ni måste visa er för hans höghet som Sylfiden, det var hans uttryckliga befallning... ja, som den luftiga, flygande Sylfiden... Kom hit, Peupin!» tillade han, »och bjelp sylfiden af med sobelpelsen... En sylfid i pels, o min Gud!»
Den som hette Peupin springer fram med en lång knif i handen och skär i ett ögonblick af bandet, som samman-knutit pelsen öfver den skönas skuldror.
»Förråddi Bedragenl Oh, hjelp! Oh!» skriker dansösen, som nu kommer till fullt medvetande af sin belägenhet.
»Tyst! Ni glömmer er roll!» ropar den ståtlige; »en dansös är sprittande som fisken, men också stum som den ... Icke ett enda ord, sköna Clary, så framt ni ej i morgon vill bo under marmortak i Pére-Lachaise.»
»Man mördar mig!» qvider dansösen med af fruktan nästan förlamad tunga.
Källa: Project Runeberg ·