Sida 247
Han sprättade upp soldater, i stället för att lappa ihop dem, hvilket annars anses så lönande icke mindre för kompanichefer än för skräddare.
I stället för knapphål öppnade han grafvar. Hela verlden var för honom en verkstad, der man blott skär till utan att taga mått förut eller sömma efteråt.
Nyss hade han knappast haft ögon för de truppafdel-ningar han mött; nu mönstrade han hvarje soldat, och alltid med synbar förargelse.
Han började, till Collettes stora förskräckelse, gnola på melodier till revolutionära sånger och taga ut stegen, så att den stackars kammarjungfrun med möda kunde följa honom, under det hon bemödade sig att med sin lilla hand stoppa till sin älskares mun, som blef allt större och större.
Den arma Collette började gråta.
»Gråt blod,, så tyrannerna blekna I» ropade skräddaren.
»Du gör oss olyckliga, Félix!»
»Hvad gör det, allenast mitt fädernesland blir lyckligt!» fortfor skräddaren med en stor åtbörd.
»Men du tänker alls icke på mig?»
»Du skall slåss vid min sida, Collette 1»
»Nej, jag tackar.»
»Du skall stupa vid min sida, Collette 1»
»Men du är då alldeles förryckt... O, hvarför skulle Armand skicka oss hitl» tillade Collette suckande.
Hertiginnans kammarjungfru hade rätt.
De gator de passerade voro icke egnade att stäcka vingarna på den revolutionära anden.
Från hvarje port, hvarje fönster, hvarje glugg gapar ett blodigt minne från forna revolutioner, minnen som oemotståndligt tyckas tilltala oss och mana till nya strider.
I synnerhet är detta förhållandet med Rue de Faubourg S:t-Antoine, på hvilken de unga tu, lemnande Bastiljplatsen, nu veko in.
På denna gata, hvilken sedan århundraden varit och är bebodd af handtverkare, som der hafva sina fabriker och verkstäder, kämpades mördande strider under de tre julidagarna, synnerligast den 28.
Tre särskilda gånger rensopades gatan af kartescher, som regnade från de på Bastiljplatsen uppförda batterierna, och en ryslig matta af döde och sårade betäckte hela den långa breda gatan.
Källa: Project Runeberg ·