Sida 411
Stormen fortfar, och man varskor silfverskummet kring de spetsiga bränningarna.
Då inträder Emile Girardin, den ryktbare redaktören af La Presse, också oanmäld.
Emile Girardin är för Frankrike hvad Lars Hierta är för Sverige.
De hafva samma fyndighet, samma uppfinningsförmåga, samma fina väderkorn på den rådande opinionen, samma ovanliga snille.
Dock är kanske Hierta något försigtigare, innan han stiger åstad: monsieur Girardin är djerfvare och modigare än herr Hierta.
»Sire,» säger Girardin till konungen, »hvad gör ers majestät?»
»Jag utnämner Odilon Barrot till konseljpresident,» svarar konungen, som verkligen är sysselsatt med att skrifva.
Man tror helt enfaldeligen, att Odilon Barrot, såsom president i stället för Thiers, skall göra slag i saken.
»Det är för sent!» ropar Girardin.
Konungen betraktar med förvåning Girardin.
Det är för andra gången han hör detta olycksbådande ord.
»Sire,» fortfar Girardin, »i denna stund är det icke en ministérförändring som folket vill: det är tronafsägelsen ... Afsäg er tronen, sire, eller finns det om en timme i Frankrike hvarken folk eller konungadöme 1»
Konungen tappar pennan.
»Sire,» säger Girardin, räckande honom penpan, »en minuts dröjsmål, och allt är förloradt.»
Konungen famlar nästan medvetslöst med händerna på bordet.
»Se här proklamationen, som jag redan låtit trycka,» yttrar Girardin, hållande framför konungens ögon ett tryckt papper, på hvilket står:
Konungens tronafsägelse.
Hertiginnans af Orleans regentskap.
Kammarens upplösning.
Allmän amnesti.
Konungen tvekar, och man kan ej undra därpå.
I går var man nöjd men så litet, men i dag vill
man allt.
Källa: Project Runeberg ·