Sida 413
Girardin skyndar ut.
Konungen sätter sig ned och skrifver följande:
»Jag afsäger mig tronen till förmän för min sonson, grefven af Paris... Må han bli lyckligare än jagl»
Denna sorgliga autograf är konungens sista.
Handgevärseld höres utifrån. Den närmar sig, den blir allt lifligare.
»Man skjuter på Tuilerierna!» ropar en hofman och flyr.
»Man stormar dem!» ropar en annan hofman och flyr.
Konungen afkläder sig generalsuniformen och påtager en borgerlig drägt.
Drottningen, blek, orörlig, betraktar konungen.
Amélie, Carolinas höga dotter, exemplarisk maka och mor, skulle hellre hafva sett sin gemål afklädas för grafven än för flykten.
Hon vänder sig mot Thiers.
»Se der ert verk, monsieur!» säger hon; »det är ni som är orsaken till allt!»
Thiers är svarslös för första gången i sitt lif.
Är det samvetet, eller är det blott deltagandet för en ädel q vinnas djupa smärta, som binder hans tunga?
Thiers skulle annars kunnat bevisa, att han varit konungamaktens stöd ända sedan Nebukadnezars tider.
»Hästarna!» befaller konungen.
»Man hade fört fram dem,» underrättar en kammar-tjenare; »men de blefvo nyss dödade.»
»Således ingen vagn?»
»Jo, två vagnar utan livré och vapen vänta vid Pont-Tournant.»
»Låtom oss fara!» ropar konungen, bjudande drottningen armen.
De gå. Några följa dem, icke alla, ty det är farligt att följa en konung aom flyr.
Man tager den hemliga väg som kejsaren låtit anlägga för konungen af Rom; man följer terrassen som vetter åt flodens strand, träder ut genom den lilla porten och befinner sig nu midt ibland ett segrande folk och afväpnade trupper.
Hvilken penna kan teckna hvad det ålderstigna konunga-paret kände i denna stund!
Konungen svigtar och nödgas stödja sig på drottningens arm.
Källa: Project Runeberg ·