Sida 415
Drottning Atnélie bär sitt hufvud högt, och hennes stolta öga blixtrar af harm.
Hon har skäl dertill.
Hvar äro nu de hofmän som solat sig i majestätets glans och svalkat sig i dess skugga?
Hvar äro de läspande tungorna, de krökta ryggarna?... Hvar ?. ..
Fråga vinden, som föraktligt blåser på försvinnande ryggar; fråga sandkornet, som rodnar af blygsel under flyende fötterl
Hvilken lexa för konungar! Skola de botas däraf?...
»Plats för en stor olycka!»
»Aktning för en stor olycka!»
»Aktning för den olycklige gubben!»
Sådana äro de rop som från alla sidor ljuda kring de kungliga personerna.
Men det är bluser som ropa, bluser med utmärglade ansigten och blodbestänkta kläder, ty de hafva nyss kommit ur striden från en seger som de köpt med sitt blod, med vänners, med fränders.
Men de brinna ej af hämd, de fordra ej räkenskap af dem på hvilkas befallning detta blod gjutits.
Framskridande mellan dessa lefvande, elastiskt efter-gifvande murar, stannar det kungliga paret vid obelisken.
Konungen kastar en blick öfver Place de la Concorde.
Han bleknar, ty sonen af Philippe-Egalité erinrar sig, att det var på detta torg hans faders hufvud föll.
Konungen kastar en blick tillbaka mot Tuilerierna, detta stolta slott som han icke mer skall se, denna sköna park hvars doft han icke mer skall njuta.
Han blir blekare.
»Alldeles som Carl X, alldeles som Carl X!» mumlar han och blir för ett ögonblick skild från sin trogna föl-jeslagarinna.
Drottningen, skild från sin gemål, bäfvar nu för första gången, men icke för sig, utan för honom.
En blus närmar sig, ödmjukt tillbjudande henne sitt skydd.
Eviga försyn 1 En blus beskydda en drottning 1
»Lemna migl» ropar drottningen, stötande föraktligt tillbaka den erbjudna armen.
Blusen drager sig ödmjukt tillbaka.
Källa: Project Runeberg ·