Sida 11
11
Hvilken inblick i förhållandena gifver icke dessa märkliga aktstycken och till hvilka reflektioner gifva de icke anledning! Hur angelägen var man icke att inprenta den nya lagen i dem som det närmast gällde! Men nu är frågan: kunna vi i dessa »föreställningar» med dess hänsynsfulla uttryckssätt se någon sann humanism eller en artighet som från höga vederbörandes sida var berättigad på grund af den mönstergilla hållning, som typograferna städse iakttagit såväl till samhället i allmänhet som till sina principaler? Nej, och tusen gånger nej, snarare måste vi, med stöd af en mängd sammanstämmande vittnesbörd, för vidlyftiga att här relatera, i de smickrande och förbindliga ord, som konungens tromau riktade till det församlade koustförvandtskapet, se ett ytterligare bevis på den egenmäktiga anda och det sjelfsvåld af mångahanda slag som dittills varit rådande. Man liksom kände i luften att man hade att göra med en mycket fordrande arbetarekår, som med eller utan berättigande ansågs af andra och naturligtvis äfven ansåg sig sjelf stå ett hufvud högre än andra yrken. Dertill kom att de stora fordringarna gingo hand i hand med den klena kompetensen.
Typograferna höllo mycket godt tillsammans utan att ha den ringaste aning om hvad en egentlig organisation i modern mening vill säga och från den andra partens sida rönte de ganska lamt motstånd. Här bör dock nämnas att lönestriderna på den tiden lika mycket gälde kost-och logi-förhållandena som rena penningefrågor. Emellertid ansåg man sig böra gå försigtigt till väga när vederbörande typografer, som naturligtvis ej blifvit rådfrågade när lagen skrefs, på ett fint vis måste göras underkunniga om lagens mening. Man fick inte stola sig med dem, tvärtom! Och derför fingo typograferna denna gång — och detta af Kongl. Maj:t sjelf — ytterligare bekräftelse
Källa: Project Runeberg ·