Sida 481
937 Nord-Amerikas Förenta Stater (Historia — 1797)
988
na 1780 bildade ett mot England riktat neutralitetsförbund. En engelsk inmarsch i de s. staterna 1779 syntes allvarligt hota det utmattade N:8 ställning, då ankomsten av en fransk hjälpkår under Rochambeau f. å. förbättrade läget. I förening med Washington ryckte denne in i Virginia 1781. Här innestängdes den engelska huvudstyrkan under Cornwallis vid Yorktown och kapitulerade 1781. F. å. var hela N. utom New York befriat. Genom ett separat fredsfördrag nov. 1782 erkände England sina forna koloniers självständighet och avträdde till dem gemensamt området mellan Mississippi och Alleghanybergen. Freden bekräftades i Paris 6 sept. 1783, samtidigt med fredsslutet mellan Frankrike-Spanien och England i Versailles, varvid Spanien bl. a. återfick Florida. — Författningsarbetet och unionsstatens första utveckling (1789—1815). Befrielsekriget med dess intressegemenskap och sammanhållning hade skapat förutsättningarna för ett amerikanskt statsförbund. Det efter oavhängighetsförklaringen igångsatta författningsarbetet försvårades emellertid av stora meningsskiljaktigheter rörande graden av sammanslutning, och först 1781 antogos de 1777 utarbetade konfederationsartiklarna, varigenom bl. a. gemensamt statsborgerskap och en permanent kongressinstitution infördes. Riksorganisationens
svaghet beredde emellertid stora svårigheter. Kriget hade finansierats av varje stat för sig, dels genom måttlös sedelutgivning, dels genom merendels indirekta skatter, medelst vilka de olika staterna sökte övervältra bördan på varandra. Också utvandringen.
huvudsakl. till Kanada, av omkr. 60,000 förföljda lojalister verkade försvagande. Den tilltagande splittringen födde en opinion för en centralistisk revision av konfederationsartiklarna. Ett på initiativ av Madison samlat handelspolitiskt konvent i Philadelphia (1787) tog sig uppgiften att framlägga en ny unionsförfattning. Denna utarbetades under medverkan av flera sedermera ledande statsmän, däribland Washington som konventets ordförande. På förslag av Franklin förliktes genom kongressens uppdelning i senaten och representanternas hus de mot varandra stående kraven på staternas lika inflytande och på representation efter folkmängd. En stark verkställande presidentmakt skapades, och trots motståndet däremot frän de s. k. antifederalisterna 1. republikanerna blev den "federalistiska" författningen ratificerad av staterna efter en hård kampanj samt trädde i kraft 1789. Till president valdes då Washington, som mottog omval 1793 men genom sitt tillbakaträdande 1797 skapade prejudikat mot omval mer än en gång i följd. — Även efter författningsstridens slut fortbestodo de gamla partimotsatserna, ehuru namnen växlade. Antifederalisterna blevo demokratiska republikaner och sedermera demokrater (se d. o.). De företrädde de folkliga kraven på statlig och lokal självstyrelse, medan federalisterna, sedermera kallade whigs och republikaner (se dessa ord), utgjordes av de mer aristokratiska elementen. Av dessa motsatser behärskades de första årtiondenas utveckling på författningens grund. A. Hamilton har största förtjänsten av statsfinansemas ordnande och skapandet av en för-
Källa: Internet Archive ·