Sida 692
1359
Ordalier — Ordbok
1360
Orda'lier (plur. av mlat. orda'- lium, av forneng. ordål, dom; jfr ty. Urteil, dom) 1. gudsdomar, ett rättsinstitut, sannolikt av indoeuropeiskt ursprung, men även förekommande hos primitiva folk på skilda håll. Det innebär, att en tvistefråga 1. rättsfråga hänskjutes till gudomens avgörande på så sätt, att ett på förhand fastställt yttre tecken skall utvisa avgörandets innebörd. Redan i uråldriga indiska lagar fanns föreskrivet ett eldprov, vid vilket den anklagade skulle bära ett glödande metallstycke en viss våglängd. Lämnade den glödande metallen märken i handen, ansågs den prövade skyldig. I Norden var eldprovet under namn av järnbörd det vanligaste av O. Vanligt var även vattenprovet, som bestod däri, att den anklagade nedstörtades i vattnet och ansågs skyldig, om han flöt. Kittelprovet innebar, att man ur en kittel med kokande vatten 1. olja skulle med blotta handen uppta ett mynt e. d. Vid brödprovet fick den misstänkte svälja en brödbit, över vilken man läst böner. Fastnade denna i halsen, ansågs han skyldig. Bårprovet grundade sig på föreställningen, att liket av en mördad blödde, då mördaren vidrörde detsamma. Nattvardsprovet innebar, att den anklagade begick nattvarden under uttalande av vissa ord, vilka troddes göra honom sjuk, om han var skyldig. — Jämte de nu nämnda O. förekom även tvekamp (envig, holmgång), vid vilken kampens utgång avgjorde skuldfrågan. Hos vissa folkslag förekom även kamp mellan djur, ss. tuppar. O. var ett lagligt bevismedel. Stundom betjänade man sig av samma prov för att bekräfta en överenskommelse 1. styrka ett påstående. O.
uppfattades ej blott som ett den skyldige fällande prov och en dom utan även som en rätt för den oskyldigt anklagade att bevisa sin oskuld, varav de växlande beteckningarna, ss. bröddom, bårrätt =■ resp. bröd- och bårproven. — Kyrkan förbjöd denna form av gudstillit, vilket i Sverige inskärptes vid kyrkomötet i Skänninge 1248.
0. kommo dock ej alldeles ur bruk, och ännu vid 1600-t:8 häxprocesser förekom vattenprovet.
Ordbildning, det sätt, varpå ett 1. flera enskilda ord efter vissa regler bildas ur en viss rot 1. stam
1. ur ett visst ord. De vanligaste medlen för O. i indoeuropeiska språk äro avledning och sammansättning, stundom båda i förening (rakryggad, av rak och rygg). Andra medel äro avljud, stympning genom ellips, reduktion 1. sammandragning (rek, stins), överföring till annan ordklass med antagande av dennas kännetecken {det rena varat, avigan, aviga sidan, t. ex. av handen), reduplikation, accentflyttning (jfr eng. condu'ct leda, och co'nduct, ledning). Mindre egentligt räknas till O. den s. k. rotutvidgningen, varigenom ett element (rotdeterminativ) lägges till en enklare byggd rot. — Ordbildningslära, se Grammatik.
Ordbildningsmetoden, se
Ljudmetoden.
Ordblindhet, se Afasi.
Ordbok 1. lexikon, alfabetiskt uppställd förteckning över ordförrådet (1. språkmaterialet) i ett språk, en språkgrupp, inom ett visst yrke o. d. 1. över en visa del av ordförrådet (t. ex. över främmande ord), försåvitt även ordens betydelse däri meddelas (detta i motsats till ordförteckning, vanl. även till ordlista). Be-
Källa: Internet Archive ·