Read Runeberg

Svedenborgianismens historia i Sverige under förra århundradet

Originalsida 93
Originalsida 93
Originalsida 92
Originalsida 93
92–93

Sida 93

> dn

Regeringen fästa

de vid denna skrift intet afseende. 93

säga sig icke kunna tro eller lita på sådant, det vill jag ursäkta, ty det är icke uti min magt att sätta andra uti samma belägenhet som Gud har satt mig, att öfvertygas genom deras egna ögon och tro sanningen af det som jag hört, sett och lärt. — — Men när man läser mina skrifter med uppmärksamhet och eftertanke, i hvilka många saker finnas, som hittills varit obekanta, blir. det lätt att sluta, att jag icke kunnat komma till sådan kunskap utan genom verkliga syner och umgänge med dem, som äro i andliga verlden. Jag beder på det högsta, att deras excellenser (d.v.s. riksrådets ledamöter) för att öfvertyga sig genomläsa hvad som innefattas uti min afhandling om äktenskapliga kärleken sid. 313 till 316; denna bok ega deras excellenser grefvarne Ekeblad och Bjelke. Om ännu något tvifvelsmål är qvar, är jag färdig att med den högtidligaste ed på hvad sätt man: helst fordrar af mig betyga, att jag sagt sanningen ren, utan förställning och utan blandning af bedrägeri».

Slutligen anhöll Svedenborg »att få del ej mindre af de underrättelser och anklagelser, som högv. prestestaåndet ingifvit till ed. maj:t rörande detta ämne än af de protokoll, som blifvit hållne i rådet och af det bref, som justitiekanslern affärdat till konsistoriet i Göteborg, till den ändan att

Jag må kunna svara derpå och varda hörd öfver hvad jag

har att anföra till mitt försvar, jag, som alla andra ed. maj:ts undersåtar, hafvandes jag samma rätt och samma privilegier som dessa>. !)

I denna inlaga till kongl. maj:t hade Svedenborg uttryckligen anhållit att sjelf få blifva part i målet, under åberopande af det obestridliga faktum, att saken i sjelfva verket rörde hans skrifter, hans person och hans goda namn och rykte, men regeringen fästade af lätt begripliga skäl intet afseende vid denna, såsom man kunde tycka, högst billiga önskan och underlät derföre ock helt och hållet att kommunicera honom handlingarne i målet.

När han sedermera på enskild väg förnummit, att det icke var justitiekanslern utan kongl. maj:t, som förklarat

1) Tafel, a. a. II, 1 s. 373—378. Kahl, ar a. I, 61—065.

VI Porr 2 RR

8 > MEDSE

Källa: Internet Archive ·