Sida 257
”digra Ögonblick då Sverige skulle förlora en af sina ”skönaste tillhörigheter, ännu fuktad af så många tap-”pre krigares blod, värdige ett lyckligare, visserligen ej ”ett ärorikare, öde.”
Denna gärd af rättvis aktning och erkänsla af en f. d. Svensk Konung åt f. d. Svenska härar, innefattar ett lika interessant som i historien sällsynt ämne för begrundanden. Politiken hade slungat mellan dem beg-ge inbördes, mellan dem och Sverige, beggesj moderjord, ett längre afstånd, än mellan Alperna i Schweitz och Finlands klippor. Sedan den ene i kraft af en fanatisk tro på öfverjordiskt bistånd gått miste om sin jordiska makt, — sedan hvarken den store Guden eller Napoleon den Store förlänade nog kraft åt det nya väldets innehafvare i Sverige att kunna motstå väldet i öster; så sönderslets bandet mellan Aura och Svea, och den skog af Finska bajonetter, i hvilken vi dittills skådat förmuren mot Rysslands utvidgningsbegär, visade oss från den stunden endast hotet af Ryska förposter.
Det var begripligt och ursäktligt, att ingen skymt af aning om f. d. Konungens framtida villor kunde störa den glädjeifver, de tillgifvenhetsutgjutelser, hvarmed han, ännu ofödd, helsades vid Riksdagens början 1778, då en af Rikets Herrar, Grefve Brahe , anförande en stor Deputation, frambar till dåvarande Konungahuset uttrycken af dåvarande Ridderskapets och Adels dåvarande tänkesätt. Men deförtjena att läggas på minnet, såsom en varning till ännu ofödda slägtens talare, att icke alltför mycket anticipera på framtidens käftslor, åsig-ter, tillgöranden, framförallt: att icke för dem oförsig-tigt inlåta sig i proprie borgen, hvars vederhäftighet samtiden någon gång jäfvar; och hvars åsidosatta infriande
Källa: Project Runeberg ·