Sida 252
rar Representationens och ännu mindre oppositionens. Man visste t. ex., innan Förra Riksmötets slut, med säkerhet, att Rädgifvares tvekan om sannolikheten att ge-nomdrifva vissa saker, tillrättavisats genom uttrycket, att de ej behöfde bekymra sig derom, emedan sådant dem förutan skulle gå genom Friherre Anckarsvärds bemcdling.
Insöfd af erfarenheten om hvad Ministeren mäktat uträtta på och med Riddarhuset Riksdagen 1828—1830, såg Styrelsen 1834 Riksmötet nalkas. Dess trygghet var så mycket större och förhållauderna så mycket mera bjert framstående, som motsidan vid förra tillfället hade talanger, hvilka man nu kunde påräkna att vara qvitt. Ministeren var sannolikt den enda som ej anade, att i mån som Riddarhuset sjönk genom sin o-bctydlighet och genom sin eftergifvenhet för Styrelsens alltför uppdagade inflytande, skulle nödvändigt eftertankan vakna hos de andra Stånden, dels af dessas egen drift, dels genom inverkan af opinionen utifrån. I stället att derefter lämpa sin taktik, i stället att genom hofsamhet i postulater afväpna bekymren och förtrytelsen öfver Representationens beroende af en Statsmakt, som hon är kallad att begränsa, fortfor Ministeren att spänna bågen till det yttersta i sina Riddar-husmanövrer, utan att ens vårda sig att bjuda till rättfärdiga någondera, vare sig genom fullständigt utarbetade förslager, på en gång vid Riksdagens början öf-verlemnade till Ständernas pröfning, eller genom an -tagliga motiver till dem man efter hand plåckvis frambar eller, medelst allmänhetens högt uttalade mening, aftvingades. De mimslericlla förehafvandernas skröplighet framstår åskådligt genom inkonseqvensen af, å ena
Källa: Project Runeberg ·