Sida 376
förmärkts hos Jurier, sa länge det gällde svarandens lif, hoppades man lättare kunna besegra, när det blott blef fråga oin fängelsestraff, böter, o. s. v. Och huru lätt sedan, att genotn snärjande deduktioner leda klandret från de ansvariga Rådgifvarncs tvifvel underkastade tillgöranden på Regentens oantastliga och helgade personlighet!
Skeppshandeln (den der ock ”Menuiskohandeln” kallas), Riddarhus-Ordningen, med flera likartade åtgärder hvilade för tungt på Ministerens politiska samvete, och Styrelsen hade allt för många penningepeti-ta att genomdrifva hos 1823—1830 års Ständer, att Regeringen då skulle ansett lämpligt att reta sinnena genom en förnyad fi amställning af hvad Representationen vid det föregående riksmötet förkastat. 1834 hade Styrelsen repat mod, och åtalet mot Kapten Lindeberg, hvilken, dömd att mista lifvet för sitt skrifsätt om Konungens person, vägrade att i nådeväg einotta-ga någon lindrigare bestraffning, kom Ministeren väl till pass, att i euskild väg man och man emellan motivera förslaget om en modifikation i straffet för Majestätsbrott. Striden blef emedlertid hårdnackad. Borgare-Ståndet afslog den Nådiga Propositionen; — hos Adeln ägde mot densamma >ett starkt motstånd rum, fastän Regeringen naturligtvis slutligen segrade på Riddarhuset. Friherre Stedingk, som ej syntes böjd, att enligt .Svenska Minervas råd, ”votera för uniformen,'1 fann sig helt oförmodadt endtledigad från sin Ordon-naus-OfEcerarebefattuiug hos H. M. Konungen. Ilos Fresterne hade nian ej fästat synnerlig uppmärksamhet vid frågan, livadan förslaget der bifölls utan omsvep. Allt berodde således af Bonde-Ståndets beslut. Llt
Källa: Project Runeberg ·