Sida 4
olyckligt minnesvärda lif tärdes och hans arfda krona sprang i stycken; äfvensom det var en beiömlig grann-lagenhet hos vår diplomati på udändsk botten, att opåmint landsfÖrvisa sig från främmande Hof, der slägtskap och erkänsla ännu hade anspråk, dem sjelfva motgången ej mäktat utplåna (Bilagan N:o 1.)
Medan de förtjusta gästerne vid ljudet af en berusande musik svängde sig i retande dansar på Stockholms slott, rullade likvagnen, med sitt hemska buller och sitt andelösa byte, från St. Gallen till Mähren, och Sveriges Minister i Wien hastade till grufvorna i Ungern, sannolikt för att i deras djup uppleta —den filosofiska stenen*
Efter den tredje skofveln niull öfver trasorna, då presten uppläst sitt '’Fader vår” och slutat välsignelsen, hittar ingen Nemesis mera vägen till tiggarens griftplats. På purpura i sin marmorkista må deremot likmasken och förrutnelsen fräta huru mycket som helst, så framsläpas i alla fall monarkens namn inför efterverldens tribunal, dit minnet förföljer honom med sitt oblidkeliga klander, eller vinkar med sitt helande bifall. Endast smickret förstummas här, och af den konung som låtit sig väl behaga att, medan han lefde, helsas för ”Stor” och’ Vis” och ”Ädel” och ”Lyckosam'’ och ”Välgörande”, qvarstår endast menniskobelätet, naket såsom Adams i lustgården, men med fruktlös åtrå efter något medlidandets fiko-nalöf.
I motsats deraf får den fallna Storheten dessförinnan sällan tillgodonjuta ens rättvisa i Han fick det ej eller den Furste, som blott andades for henne: han, hvars barndom och ynglinga-år öfverallt möttes af vördnaden* förhoppningarna, bemödandet att stalla sig in, att vinna hans -välvilja och ynnest: han, som vid hvarje fjät: under sina äldre dagar trampades i hälarna af klandret* skadefröjden och det kalla hånet, med eitoitå: GUSTAF ADOLPH, hvars barndoms historiska tafla vi börjå med framläg-.gandet af följande dopattest: . *
»Tisdagen den 10 November, år éfter Cliråti börd Ett Tusende Sju Jiundrade Sjuttio i och Åtta, llockan Sex om aftonen,
Källa: Project Runeberg ·