Resa i Colombia, åren 1825 och 1826. (Sednare delen)

345 ge den språksamma Gumman en liten demen- ti, som hon tycktes med en sådan afgjord säkerhet leda de andras opinion; och på sam- ma gång jag medgaf den önskan att se Fallet, förklarade jag, att jag icke var Engelsman. Utan att låta surprenera sig öfver sitt miss- tag, trodde hon sig rätta det med ett "Ento?i- ces es un Francez " — då är det en Fransos —• livilket hon med en förnöjd säkerhet adres- serade till sällskapet, troligen glad deröfver att hon härigenom fått tillfälle att visa, det hon kunde mer än en fremmande nation. Men då jag afbröt henne med ett "2\unpoco, Se- nora !" — Lika litet, min Fru! •— höll hon på att alldeles förlora contenancen, till dess hon slutligen, efter något funderande, med en tri- umferande min vände sig till mig och utropade: "Pues j Senor! Usted viene de los Estados U- tiidos!" — Nå väl, min Herre! Ni kommer från Förenta Staterna! — och då hon derefter för andra gången fått det hårda svaret "tampoco" hlef Gumman helt och hållet surprenerad, samt, stickande sin cigarr hakom örat, satte sig ned något flat, under det hon förundrad frågade: "Pero de donde vienc Usted enton- ces?" — Men hvarifrån kommer Ni då? — Som jag verkligen beklagade den goda F r un,