Sida 4
BANNINGENS VÄGAR.
skulle hon flytt till nunnorna i ödemarken. Hvad, Vindsnabb, du vill inte gå vidare. Du vill ovillkorligen stanna här. Skall jag då klappa på denna port och fråga. {Går fram till porten och låser inskriften.) Sepolti vi vi. Lefvande begrafna. Så kalla de sig själfva, de olyckliga, som tagit sin hemvist här. Och ibland dessa skulle jag finna min Speranza, hoppet, glädjen. Det måste då vara med våld, som man fört henne hit. Men om också dessa murar vore fasta som hälleberget — få vi blott veta säkert att hon är där, så ska de falla för den store kejsarens hand, som vore de af papp. (Bultar hårat på porten med sin vandritigsstaf. Det dröjer innan någon kommer och öppnar. En dämpad mystisk sång af kvinnoröster höres inifrån.) Hvilken vemodig, hj ärtslitande sång. De sjunger som de fördömda måtte sjunga i helvetet! (Bultar på nytt allt hårdare.) Det är inte möjligt att min Speranza är bland dem. Men hvad går det dock åt hunden, som icke viker från stället. Förunderligt ! Hittills har han icke unnat sig någon ro hvarken natt eller dag allt sedan hennes försvinnande. Alltjämt framåt jagade han, ängsligt sökande — och jag alltjämt i hans spår. Hvad, trogna Vindsnabb, skulle vi verkligen ha nått vårt mål. Jag är säker om att ditt hundhjärta klappar i samma ångestfulla spänning som mitt i denna stund.
(Hunden nosar och vädrar vid potten samt hoppar upp på Salvator. Porten öppnas långsamt på gnisslande gångjärn, och en mycket gammal man tittar ut, talar med hes slamma.)
Källa: Internet Archive ·
