Sida 135
EN VINTERDAG I NAPOLI. 135
för många för att kunna uppräknas, och så rosor, massor af rosor, allt sammans plockadt i fria luften €n decemberdag!
I Vomero på sluttningarna öfver Napoli håller man på att bygga en ny, stor stad. Ett kvarter är under arbete. De nya gatorna och palatsen stå redan färdiga, men ännu tomma, isolerade från den öfriga världen — ty hvilken napolitanare gör sig i denna värme, under denna solhetta, det besväret att släpa sig uppför trappor, som väl äro fyra gånger så höga som Mosebackes där hemma?
Flera af de präktiga villorna, tillhörande Napolis aristokrati, offras här med sina parker och trädgårdar för de nya banala, korrekta gatuanläggningarna. I en af dessa dödsdömda parker var det jag gjorde min blomsterskörd i dag, det är där jag har tillbragt hela den varma sommardagen midt i vintern. Denna trädgård, skön som en dröm, förenade allt hvad rikedom, smak, ett härligt klimat och en hänförande natur förmår frambringa, och likväl har den inom sina murar blott gömt minnen af sorg och lidanden. Småborgaren, som nu vandrar här en söndags middag med hustru och barn, säger suckande: »Den som vore så lycklig som ägaren af denna villa ! Hvilka afundsvärda människor!» Och likväl har lyckan aldrig haft hem här. Den enda staty i den nu öfvergifna trädgården som står kvar — kanske glömd, ty något konstvärde har den icke — och som föreställer ett gråtande barn, symboliserar tragiskt de människolif, som här ha för-
Källa: Internet Archive ·
