Sida 137
EN VINTEKDAG I NAPOLI. I 37
besviken, sinnessjuk af sorg och förtviflan och med sitt första barn på armen, lämnade palatset. Mannen, som var ruinerad, sålde det hela till ett aktiebolag — och nu skall, som sagdt, en ny gata med två regelräta, banala husrader gå fram här.
Emellertid stå de dödsdömda träden där ännu i i hela sin prakt, fontänerna plaska, gräset spirar och blommorna dofta och bära frukt. På den stora teatern, anlagd i det fria med lefvande kulisser, liksom på Drottningholm, växer ogräset frodigt. Den forne trädgårdsmästaren, som hade 12,000 lire om året för att hålla trädgården i ordning, vaktar nu porten för det nya bolagets räkning med en melankolisk min — och det gråtande barnet sitter ensamt och bortglömdt på en gräsplan mellan halfvilda rosor, inskärpande den gamla sanningen: »intet är så skönt här i lifvet, att det ej har gjutits tårar däröfver».
1888.
Källa: Internet Archive ·
