Sida 189
NÄR IL SIGNOR DUCA BESÖKER SIN LANDTEGENDOM. I 89
krithvit och bergfast, de nu i prunkande färger skiftande träden skola stå nakna, skelettartade och skälfva för nordanvinden, där det nu är mödosamt upparbetade gräsmattor och blomstergrupper skola då döda drifvor ligga tätt. packade — och solen skall under månader hålla sig nere vid horisontranden och utbreda öfver landskapet denna egendomliga halfskymning, som lägger vemod öfver sinnet och drömmar i hågen. Då skall det vara ensamt i de aflägsna landthusen, där blott sällan en munter bjällerklang tillkännager besök af alltid aflägsna grannar. Men till all lycka finnes där i nästan hvarje stuga en tidning och några böcker, en stor del af ungdomen far till folkhögskolan och kommer hem full af nya intryck — och far själf lägger kanske af arbetsrocken och reser upp till riksdagen för att representera sitt folk.
Här blir under tiden allt sig likt. Träden fälla ej sina löf, kommer det litet snö, smälter den genast för solen — den enda omväxlingen består i de olika arter af gröda och frukter, som de olika årstiderna gifva. Och folket saknar ännu hvarje spår af andlig näring, mässan och processionerna äro det enda andliga innehållet af deras lif. Visserligen gå barnen i skolan och den nya generation, som växer upp, skall representera en ny tid, äfven för detta sent väckta, men af naturen mottagliga och intelligenta folk.
1891.
Källa: Internet Archive ·
