Sida 200
200 EN AMMAS HISTORIA.
Ammans bref till mannen skrifvas af herrskapet under dennas diktamen, och innehålla vanligen uppmaningar att se väl efter barnen och att snart skrifva och omtala hur dessa må.
Men på samma gång som amman med ömhet tänker på sin egen lilla, som hon öfvergifvit, icke egentligen af nöd, utan ofta endast af önskan att förtjäna penningar och guldsmycken eller också drifven därtill af mannen, som behöfver ett litet rörelsekapital för sin jordlapp, fäster hon sig dock oftast äfven vid det främmande dibarnet och vårdar det med samma ömhet som om det vore hennes eget. Det var en amma, som berättade mig, att när hon varit några månader i Napoli försökte hon förgäfves att erinra sig sin egen flickas ansikte, och när hon sedan efter ett helt års bortavaro kom tillbaka till denna, kände hon sig främmande för henne och tänkte ständigt på det andra barnet hon lämnat och såg denna oupphörligt för sig, hur han vinkade med, sin lilla hand till afsked.
Ja, det var egentligen hennes, Caterina di Filippos historia jag skulle berätta.
Hon tilltalade mig strax vid första anblicken för sin ovanligt milda och blygsamma uppsyn, i motsats till den vanliga typen, som är djärf, litet framfusig, medveten om sin viktiga roll i samhället. Hon hade något kufvadt och ödmjukt i sitt väsen och svarade på allt livad man sade eller frågade henne blott ett oföränderligt »Signor» eller »Signora si», äfven då frågan borde be svarats med »no». Hon var liten till växten och tämligen
Källa: Internet Archive ·
