Sida 70
54 EMANUEL SWEDENBORG,
Åtta dagar därefter infann Swedenborg sig åter på hofvet, men så tidigt, att drottningen ej ännu lämnat det s. k. hvita rummet, där hon var inbegripen i samtal med sin uppvaktning och andra fruntimmer, tillhörande hofcirkeln. Utan att vänta på drottningens ankomst styrde Swedenborg kosan rakt till detta; inkommen, gick han fram till drottningen och hviskade något i hennes öra. Denna blef härvid så häpen, att hon kände sig illamående, och det varade en stund, innan hon återhämtat sig, men då detta skett, sade hon, vänd till sin omgifning: ' Endast Gud och min bror kan veta, kvad han just nu sagt mig' »
Stålhammar afslutar sin berättelse med att yttra sin åsikt rörande Swedenborg, och hvad han säger i ämnet är också värdt att anföras. iDen enda svaghet hos denne bottenhederlige man var hans tro på andeuppenbarelser, men jag har känt honom i många år och vågar bestämdt påstå, att han var så fullt och fast öfvertygad om verkligheten af sitt ande-umgänge, som jag är, att jag skrifver i detta ögonblick. Som medborgare och vän var han i hög grad rättskaffens, afskydde allt slags bedrägeri och le/de ett i aUo efterdömligt lif.^
»Det finns måhända», anmärker White, »inom hela litteraturen ej några bättre bevis för sanningen af öfversinnliga ting än dessa tre berättelser. Dock, om man ej är böjd för att tro sådana saker, fortsätter den djupsinnige författaren, skall man aldrig tro därpå.»
Tviflarén Kant och andeskådaren Swedenborg voro samtida. Om den senares förbindelser med Kant har man mycket underhållande meddelanden uti »Immanuel Kants Lif och Karaktär» af Borowski. Häraf framgår, att ett framstående fruntimmer, Knobloch, skall ha skrifvit till Kant med en förfrågan om hans åsikter rörande Swedenborg. I sitt svar talar han om nödvändigheten af en genomgående och omsorgsfull undersökning, att han ej må skyllas förlättro-, för sin del säger han sig alltid ha ansett det som en förnuftig förståndsregel att »vara böjd för att tvifla» och så
Källa: Internet Archive ·