Sida 100
100
förlikningen var således sluten. Då det goda förståndet på detta sätt blifvit bragt till väga, gick matrosen fram till den gamle svensken, tog hans hand, skakade den trohjärtadt och sade: »Stor tack skall du ha'; för nådigt straff, och ännu en gång får jag högeligen bedja dig om förlåtelse och att du icke är ond på mig. Nog har jag felat, det kan jag ej neka för, efter hvad jag nu hör; men jag gjorde det icke af något ond t hjärtelag.»
Med denna förklaring syntes Matts till freds, och de skildes som vänner och väl förlikta efter att vänskapligt hafva skakat hvarandras händer.
Strax därefter kom den tappade plånboken till poliskammaren. Intet felade i henne. Det visade sig, att hon blifvit tappad på gatan, innan ägaren begaf sig in i hökarboden.
Under hela detta uppträde satt Buller på golfvet, spetsade öronen och såg på Per, och Per stod och spetsade öronen och såg på Matts, och Buller och Per voro båda lika tysta och lika spända på sakens utgång. Det syntes, att de tre vännerna hade färdats tillsammans så mycket i godt och i ondt väder och delat sorger och fröjder så länge med hvarandra, att ett särdeles innerligt och förtroligt förhållande därigenom uppkommit emellan dem. Men Matts var dock oinskränkt härskare öfver Per, och Per var oinskränkt härskare öfver Buller. Detta var ögonskenligt; och lika ögonskenligt var det, att med denna makt var förenad en oinskränkt tillit och vördnad å den underordnades sida till den öfverordnade, förmodligen grundad på lång erfarenhet om, att hvad husbonden sade var godt och väl sagdt, och hvad husbonden gjorde var godt och väl gjordt. Detta tycktes också nu vara händelsen; ty då matrosen gick och Matts sände en vänlig blick efter honom, gjorde först Per och sedan Buller det samma.
Då saken således var afgjord till alla parternas belåtenhet, berättade den gamle, att han hade kommit till Kristiania för att sälja järnarbete, förnämligast spadjärn, som han på en kälke dragit dit från sitt hem. För pen-
Källa: Internet Archive ·
